"Det var konstigt, det borde inte göra ont...."
Tänkte fortsätta berätta lite om utmaningarna som dyker upp, som man inte tänker på innan man står mitt i det, i kölvattnet av en så omfattande operation som åtta-plattan ändå är. Det var det här med gipset. Vet ni vad gips väger?
Sjukt mycket kan jag meddela! Så även om han inte hade haft ont överallt hade det inte gått att förflytta honom utan tekniska hjälpmedel. Detta i form av en flyttbar lift. Vi har aldrig manövrerat en lift med allt vad det innebär tidigare. Först och främst inser man att den inte rullar över minsta nivåskillnad. Och då menar jag minsta lilla. Trösklar är bara att glömma.
Under den här perioden saknade vi hallgolv. Självklart ligger hallgolvet mellan sonens rum och badrummet, just där vi måste rulla liften. Lagen om alltings jävlighet ni vet. Höjdskillnaden mellan det icke befintliga golvet och sonens golv går att jämföra med Grand Canyon, ur liftens synvinkel!
Som tur är fick jag hjälp av min hjärtenära partner, A. Han fixade så att hallgolvet förvandlades till en någorlunda slät yta, så att vi kunde rulla in liften i badrummet. Då visade det sig att den inte gick in där för det var för trångt mellan toan och dörren. Då fick vi istället lyfta över sonen till en rullbar toa/duschstol som vi fick köra samma väg som liften skulle ha körts. Allting går att lösa, men det hade varit toppen om någon visat de här hjälpmedlens begränsning FÖRE vi stod där och bara måste på toa…
Det var heller inte helt lätt att få selen på plats under sonen i sängen. Han var ju knappt flyttbar. Idag, när jag tänker tillbaka, är vissa minnen glasklara. Andra suddiga och inte lika lättframkallade. Liften är ett sådant suddigt minne. Det ligger inte och lurar i nacken, utan kommer bara upp när jag börjar gräva i minnesgropen.
Egentligen skulle han haft gipset i 6 veckor, men efter knappa 3 veckor gav vi upp. Då tvingade jag läkarna att ta av det. Då kom nästa bakslag – han kunde inte böja på benen för det gjorde så fruktansvärt ont. Det enda ”lilla” problemet då var att kroppen reflexmässigt böjde på benen själv…
Just nu orkar jag inte ens berätta vad som hände när gipset kom av, men så mycket kan jag säga; att om det vore straffrihet för mord på läkare, då hade jag direkt avlivat läkaren som hävdade att det var jättekonstigt att han hade så ont och att det borde gå att böja benen.
Avlivningen hade skett med gips, förslagsvis runt nyopererade knän, från ljumsken ner till stortån samt ett obefintligt hallgolv, trösklar, svårhanterlig gips och ett mycket stort behov att gå på toa fast att det inte går. Som grädde på moset slänger vi in lite trycksår också, och starka droger. Jag är nämligen övertygad om att hon inte hade fixat en enda sekund av den situationen, utan snabbt hamnat i panik och hjärtattack.
Och jag hade stått leende brevid och sagt att: ”Det var konstigt, det borde inte göra ont”…
