Gamla dammiga minnen dök på mig

Jag fick en kommentar här förut av en tjej, Marie, som också visade sig ha en Neo! Som också har en CP skada, och som inte heller kan gå, stå eller förflytta sig. Sitter också på golvet precis som min Neo. Inte heller denna lilla Neo´s vänsterhand fungerar. Även hennes lilla troll föddes för tidigt - fast ännu tidigare än vårt lilla troll. Vi är två lika dana  morsor som bär runt våra ungar för att de skall få vara med och göra samma saker som alla andra barn kan - iallafall så långt det är möljigt! Min Neo har iallafall fått rullstol - och den gillar han. Det var mentalt jobbigt för mig när han fick den men för honom var det en befrielse! Men det är svårt att köra rakt fram med bara en hand....det går  bara runt runt. Därför ska han få en elrulle. Tur det, för min rygg går snart av! Men jag får starka armmuskler!

När jag läste mer om hennes son på hennes blogg sköljde minnena över mig. Hur jag satt där på neonatalen och försökte klappa detta lilla pyre med ett finger - försiktigt försiktigt på nån del av kroppen som inte var täckt av slangar, nålar och annat trassligt. Jag ville att han skulle veta att jag fanns där. Timme ut och timme in bad jag till den gud jag inte vet om jag tror på, att det skulle gå vägen. Timme in och timme ut nynnade jag "vem kan segla förutan vind...". Hur rädd jag var när när han slutade andas. Hur rädd jag var för alla resultat av alla undersökningar. Jag ville bara ta ungen innanför tröjan och springa....springa därifrån och aldrig stanna....min bäbis....så liten så liten. Han vägde 1,4 kg och kunde sova i en mjölkförpackning när han rullade ihop sig. Större ändå, än den andra mammans Neo. Det finns grader även i helvetet...

Såna gamla dammiga minnen dök på mig. Och då är jag så tacksam att det gick så bra ändå. Läkarna gav oss inte mycket hopp just då och just där. Vi skulle inte förvänta oss att han skulle kunna lära sig att sitta, att äta själv, att lära sig saker, att gå, att tala eller just nåt alls. Med facit i hand hade de så fel så fel! Han kan visst tala, han kan visst äta själv, han kan visst lära sig saker och han är världens finaste lilla kille. Vad gör det om han inte kan gå - jag älskar honom över allt annat och kan inte leva utan honom.

Idag sa han -"Tillsammans mamma. Jag tycker om tillsammans". Så rätt så rätt Neo - jag tycker också om tillsammans!


Den felsända romanen.....mitt bloggandes upphov...

Jag skrev tidigare att jag lyckades skicka en roman till ett gäng ovetande människor som svar på ett mail - utan att jag själv fattade att jag gjorde det, förns det var försent. Tänkte att ni skulle få se "romanen" så att ni får en uppfattning om vad jag menar med att det rör sig en del i mitt huvud. Det är alltså ett svar på en påskhälsning, till vad jag trodde var 3 för mig kände personer. Varsågoda, här kommer det:

Glad Påsk själva!

Jag har, som vanligt, lyckats pricka in en långhelg med sjuka barn! Vet inte om det är så att bacillerna håller koll på när man har möjlighet att vara lite ledig hela familjen och göra nåt kul, för det slår aldrig fel! Bacilljäklar! Men vad är väl en bal på slottet???

Förövrigt kommer jag att få en toppenfin påsk! Allt godis till mig för: 1. Neo är 3 år och hinner inte äta lika fort som jag! 2. Mika äter inte godis. 3. Ungdomarna är inte hemma. 4. Och bäst av allt - Nicke har gått med i viktväktarna! Haha - allt godis till mig alltså!!!

Om jag ska ge en allmän lägesrapport så är det som så att senaste mögliga stället (observera SENASTE inte SISTA) är färdigsanerat och klart. Nu blir det lite vila ett tag. Sen hoppas vi att det ska komma ett gäng från bostadsanpassningen och fixa lite för Neo ska få en elrulle! Det innebär en "brödburk" på tomten (elrullstolsgarage, ser ut som en brödburk) samt en ny ramp eller hiss, för eländet väger 100 kg! Sen ska vi övningsköra prylen för om han inte ska mosa varenda unge på dagis, eller Mika för den delen, måste han kunna hantera den. Då blir det till att förstärka grinden ner i trappen för den tål inga 100 kg kan jag lova! Plus att han kommer att krocka varenda skåp i hela huset. Ja, det ska sannerligen bli spännande. Sen, när han fixar det, kommer inte en enda kotte våga reta honom för då kör han bara över dem! Watch out!

Här om dagen höll jag på att dö igen i mammasorg. Då var det en av alla få gånger han tyckte att det inte var nåt vidare att inte kunna gå. Nicke bygger ju en hel del här hemma i mögelhelvetet och det har Neo fattat att om nåt är trasigt så bygger man nytt! Han sa helt sonika till mig att: "Mamma, jag behöver nya ben tror jag". Precis som att det bara var att ta fram verktygslådan och trolla till det. Vad svarar man på det? Jag fick vackert säga att det var lite svårt att fixa nya ben och om man nu gjorde det så skulle dom ändå inte vara lika fina och dessutom av trä eller nåt. Det ville han ju inte, så han tränar vidare det lilla trollet. Om Gud fanns skulle jag be honom om ett par saker.....

Utöver det så är läget helt OK. Jag har äntligen blivit av med all snö som gjort mig helt galen! Har ni provat att släpa en barnvagn plus en rullstol i snömodd som ingen har plogat bara för att de inte hinner!? Jag har varit färdig att skjuta nån, vem som helst bara jag får döda någon just då! Nu är det bara lite grus som gör att Neo skakar fram i sin stol. -"Det är lite hoppigt mamma", säger han och låter som att man skakar honom samtidigt. Men det går iallafall att gå. Vi får väl se hur det blir med elrullen. Jag ser mig själv jagandes ett litet barn som inte alls vill köra åt samma håll som mig och drar iväg bland träden ner i nåt jäkla dike, där jag ska putta upp lätta 100 kg. Bäst att köpa träningskort! Det borde ingå tycker jag!

Nämen, nu har jag skrivit en roman igen! Tänk så det blir. Ni undrar säkert om det inte är någon som pratar med mig på dagarna och nej - det är det inte! Jag pratar med bäbis-Mika hela dagarna och det är mest "da da da", eller "dutt dutt" av någon anledning. Jag väntar på "mamma". Det gjorde jag med Neo också. Han sa "pappa" först! Och sen sa han "gris"....vet inte om han menade gris eller om jag ska tolka det som mamma...hm. Jag har faktiskt andra vuxna att prata med men de har också små barn så det blir lite enahanda ibland. Sen pratar jag inte lika mycket som jag skríver heller. Tur det för den jag umgås med!

Nu är klockan godnatt och jag hoppas att ni alla sover. Imorgon ska det inte regna och då hoppas jag kunna ta en promenad med lite friskare barn. Kanske gå och handla lite godis som sagt. Eller morötter till han som är med viktväktarna....moooaaaahhaaahaaaaa.

Glad Påsk - eller som Neo säger "Glad Post"

//Mie

Nyare inlägg
RSS 2.0