En vanlig blogg

Igår talade jag med en person jag inte talat med på säkert 5 år - minst. Jag må kunna skriva, men jag är helt usel på att tala med människor. Om sådant som rör mig och mitt liv. Jag kan stå framför hundratals människor och tala om saker som inte är privata. Utbildningar på jobbet, presentationer eller vad som, bara jag är förberedd. Men så när det kommer till mig personligen - då försvinner orden och jag förblir tyst. Utom för ett mycket litet antal människor som jag släppt in i min cirkel, ni vet.

Så ringde då denna person och formligen släppte ut hela sitt liv i mina öron. Helt hämningslöst och utan begränsnigar. På säkert 1 timme sa jag bara typ "nä, men oj", eller "precis" och andra innehållslösa fraser. Av ren artighet brukar det ju vara så att man utbyter information i ett samtal. Speciellt efter en 5 år lång tystnad. Men jag bara förmådde inte. Lite tomt prat om ditten och datten.

Plötsligt, i slutet av samtalet kom något dock, som gav samma resultat som om någon nitat mig rakt i ansiktet. Jag fick frågan om hur det var med Neo. Hur det hade gått efter den kritiska starten. Jag förklarade att det var bra med Neo och att han hittills gjort fantastiska framsteg. Sen kom följande ord:

-"Sitter han i sin rullstol och dregglar och viftar med armarna eller?"

-"Nej, han dregglar inte, han bits inte heller och han viftar inte med armarna..."

-"Men Gud vad skönt..."

Om jag svarat ja på att han satt i sin rullstol och dregglade och viftade med armarna - vilken reaktion hade jag fått då? "Men Gud vad hemskt"?

Hade han haft lägre värde då? Skulle jag ha älskat honom mindre? Skulle jag stå med någon sorts skam för att jag hade ett barn som så tydligt föll utanför normen? Skulle jag skämmas för honom? Skulle jag ge henne rätten att se ner på mig som människa för att jag inte förmått att avla ett normalt barn?

Varför är det så att kärleken till dessa våra prinsar och prinsessor från Planeten Annorlunda ifrågasätts och måste försvaras? Vad är det som ger dessa människor rätten att sätta Mitt Barn i den situationen att han skall behöva undra om jag som mamma verkligen förmår älska honom - bara för att han är annorlunda? Vi föräldrar till dessa barn, om några människor, vet vad det betyder att älska ett barn. Det är inte det svåra. Att älska dem är jättelätt. Det svåra ligger i att inte vika undan blicken och stå för att våra barn har den självklara rätten att bli älskade utan att behöva undra om de verkligen är värda att älskas, precis som vilket annat barn som helst.

Återigen kunde jag bara konstatera att okunskap förenat med respektlöshet är ett effektivt vapen. Det var säkert inte illa menat. Bara extremt respektlöst. Inte mot mig - utan mot Mitt Barn. Sa jag nåt för att markera intrånget? Nä. Hellre bjuder jag in den här personen att möta Neo. Att lära sig se barnet bortom handikappet. Bara då har jag vunnit - har Neo vunnit. Bara då kommer den här personen att skämmas på riktigt, när insikten kommer.

Kom och möt honom, och efter det - då vill jag se den som vågar ifrågasätta om han är värd att älskas. Och gör man ändå det, ja då är förlusten deras och de är dessutom bortom all räddning.

Tänk på det alla ni som undrar när ni möter föräldrar med funktionshindrade barn i olika grader - ifrågasätt aldrig barnets rätt att vara älskad för den de är. Ja, vi älskar våra barn - precis som du älskar ditt. För vi ser barnet - du ser handikappet.

Lyft blicken - människa!!!