En vanlig blogg

Ibland undrar jag om det är så att jag förskönar hela tillvaron kring Neo. Om det är så att jag så till den milda grad vill att det skall gå så smärtfritt som möjligt att jag bara inte fattar läget, om ni förstår. Att jag går omkring och tror att allting är helt OK, och så är det inte det.

Som det här med att han är helt normalintelligent. Är jag så förnekande att jag inte ser att han har svårigheter med intellektet? Är jag så blind att jag inte ser sådana svårigheter för att jag inte vill se det? Men så sätter jag honom på prov för att se om jag har rätt eller fel. Eller så här, HAN sätter mig på prov och bevisar motsatsen. Senast igår när vi satt på balkongen och mös i solen.

-"Mamma, ångrar du någonting?"

-"Hur menar du ångrar. Vad betyder det, tycker du?"

-"Att man vill tillbaka. Till hur det var innan det som är nu."

Jag är överbevisad. Jag är varken blind eller förnekande eller förskönande - grabben är helt på och lite till!

I vårt område har vi lekplatser med sandlådor och gungor, precis som de flesta andra bostadsområden. Och precis som på de flesta andra ställen är dessa lekplatser allt annat än handikappanpassade. Men det struntar vi i. Vi släpar omkring och försöker så gott vi kan. Måste ju gå ut i solen liksom.

I en av lekplatserna finns det en räckställning. Neo har alltid velat testa, och jag har alltid dragit mig från att göra det. Vanligtvis testar jag allting utifrån min livsdevis att "ingenting är omöjligt - det omöjliga tar bara lite längre tid", men i det här fallet har jag inte velat att han skall ramla och slå ihjäl sig och därför har jag låtit bli.

Jag kan ju inte gärna hänga upp ungen i knävecken. Dels kan han inte böja benen så mycket och dels gör det ganska ont när han drattar i backen med näsan före. Men i helgen gav han sig INTE. Han skulle bara hänga i räcket. Nåja, ok. I mitt stilla sinne tänkte jag att det här kommer att bli värsta påfrestningen för de små muskelsvaga armarna, som dessutom inte går att räta ut helt - men fine....här skall hängas i räck! Om jag så skall hålla honom svävandes i luften.

Vi trocklade dit händerna. Högerhanden var inga problem. Vänsterhanden var lite värre. Den kan han liksom inte greppa ordentligt med eller styra med viljan. Efter lite mickel fick vi dit den iallafall, fast att den inte riktigt ville. Ett litet problem som har en positiv sida också - när han väl fått grepp med den kan han inte släppa! Just den grejen visade sig passa finfint när man skall hänga räck i svaga, lite krokiga armar.

-"Släpp mig mamma, jag vill hänga själv"

Med andan i halsen släppte jag och väntade mig att han skulle falla rakt ned i gruset. Så fel jag hade! Han hängde där av bara farten och kunde inte annat. Med ett stort leende började han dessutom att dra sig så smått uppåt i räcket. Värsta träningen! De oböjliga armarna har aldrig fått bättre stretching, och de små ogreppvänliga händerna höll i för glatta livet. Jag borde ha vetat bättre. Säger han att han kan så kan han. Vi har ju för tusan åkt skidor, så vad är väl ett litet räck?!

Som om han aldrig gjort annat hängde han där och återigen trotsade han sådant han inte skall kunna. Vi höll gott och väl på i 15 minuter med hängandet. Lite vilja kan försätta berg!



Hoppas att han inte tänker bli mycket längre för då är det färdighängt!

Vaknade av två små armar som slingrade sig runt min hals. Ett litet ulligt huvud med kritvitt lurv utstickandes åt alla håll. Två knallblå ögon ovanför en mönstrad napp. Min lilla prinsessa. 2,5 år gammal.

-"Mamma, är det morgon nu?"

-"Hej. Ja, jag tror det."

-"Jag älskar dig!"

Hela mitt hjärta svämmar över och jag undrar när hon lärt sig vad det betyder. Hon har visserligen fått höra det sedan hon såg dagens ljus, men att hon säger det med sina ögon i mina gör mig ändå förundrad. I det ögonblicket känner jag mig rikast i världen. Jag är hennes mamma - och det går aldrig över!



Lite suddig, men det är ändå hon. Min prinsessa.

Äntligen äntligen har all snö försvunnit! Dessutom behöver man inte längre termobrallor - mycket uppskattat av alla familjemedlemmar.

Det betyder också att man inte behöver vinterskor. För Neos del betyder det Converse. Som jag berättat tidigare anser jag att just Converse är guds gåva till barn med ortoser. De behöver nämligen inte anpassas så mycket samt att de inte väger ett smack - dessutom är de snygga. Vilket man inte kan beskyll vanliga "handikappskor" för att vara.

Neo gillar också Converse. Idag svarade han lite förnärmat på frågan om han hade vårskor på sig att

"Nej, det är inte vårskor - det är Converse!"

Äntligen äntligen har all snö försvunnit! Dessutom behöver man inte längre termobrallor - mycket uppskattat av alla familjemedlemmar.

Det betyder också att man inte behöver vinterskor. För Neos del betyder det Converse. Som jag berättat tidigare anser jag att just Converse är guds gåva till barn med ortoser. De behöver nämligen inte anpassas så mycket samt att de inte väger ett smack - dessutom är de snygga. Vilket man inte kan beskyll vanliga "handikappskor" för att vara.

Neo gillar också Converse. Idag svarade han lite förnärmat på frågan om han hade vårskor på sig att

"Nej, det är inte vårskor - det är Converse!"