En vanlig blogg

Vi har inte dött. Det är bara stiltje. Återkommer.

I morse när jag duschade hade jag två barn på badrumsmattan. Neo vägrar ju att vara i ett annat rum, så det blev till att sitta i badrummet. Mika kan inte var utan Neo så hon var också med.

Jag satte ned Neo på mattan och placerade Mika bredvid.

-"Nu sitter du här och rör dig inte ur fläcken", sa jag till henne (som att det skulle hjälpa....pft)

Sen hoppade jag in i duschen. De höll på där och fixade på mattan. Rätt vad det är hör jag Neo yla

-"Fläcken är rörd! Fläcken är rörd!"

Jag öppnade draperiet och undrade vad det var som hände. Då ser jag Mika fladdra runt och Neo tittar olyckligt på henne.

-"Hon skulle ju inte röra sig ur fläcken, men hon sitter inte still alls!"

Med andra ord: Fläcken är rörd...bokstavligen!

Är hemma med liten hostig prinsessa. Satt just och betraktade hennes lek. Hon håller på med en docka och fixar och donar. Jag hör hennes ord till dockan:

-"Lilla Gumman. Åka vagnen?"

Så bär hon upp dockan. Plötsligt viker hon ihop dockan till ett litet bylte, sätter den i vagnen och sen säger hon:

-"Så där ja, nu sitter du bra va?!"

Blir så full i garv. Det jag just beskådade var mig själv när jag viker ihop Neo och sätter honom tex i soffan med orden "så, nu sitter du bra va?".

Hon har verkligen rätta knycken. Bara knöla ihop dockan och sätt den i vagnen. Så. Klart! Kanske skall börja förklara lite saker för henne...

Alltså, det behövs verkligen inga avancerade saker för att få mitt hjärta att bli översvämmat. I det här fallet av lugn. Lugn och förvissning om att Neo har kompisar som vilket barn som helst. Det är nämligen inte helt självklart när man har ett funktionshinder.

Den här bilden tog jag på dagis idag när jag lämnade. Jag skulle kunna göra en plansch av den och tapetsera hela lägenheten med. Inte för att den är av så hög kvalitét, utan för allt den säger. Helt utan ett enda ord. Neo och hans bästa kompis...

I dag bar jag hem två små röda hjärtan av papper från dagis - båda skapade av Mikisen! Åh vad sådant värmer i mammahjärtat. De var kanske inte utställningsdugliga men för mig kunde de lika gärna ha funnits på Liljevalchs!

Pluttan - du är mitt hjärta....fast att du pekar på dörren och säger "UT" till mig när du ska klä på dig pyamasen. Du är ändå min älva, med mat i ansiktet och napp som tillbehör.

Min enda prinsessa!



Neo konstaterade att det var alla hjärtans dag genom att tala om för mig att

-"Idag skall jag ta hand om ditt hjärta om du tar hand om mitt".

-"Absolut Älskling! Varje dag".

-"Du får inte ge det till en dinosaur...."

-"Ingen dinosaur i hela världen kommer att få ditt hjärta, för det är mitt. Bara mitt!"

-"Vad ska vi äta idag...?"

Så var diskussionen förbi och jag hade fått uppdraget att vårdaa hans hjärta. Det tänker jag vakta med mitt liv. Alla dinosaurer: PASSA ER!

Nu måste jag tänka till...det måste vara ett straff. Det kan inte var annat. Någon skickar ännu mer snö - det tar aldrig slut! Alltså måste det finnas något som straffas bör. Vad kan det vara? Tänk, tänk, tänk.

Men det kan du väl ändå inte mena, käre Gud? Kan man inte få dricka ens en halv flaska vin? Du själv då, va!? Bjöd hela ungdomsklubben inklusive din son på vaddå? Just det - vin och kex liksom! Dessutom såg du till att du själv inte verkade vara inblandad! Du lät din egen son trolla vatten till vin för att du själv inte skulle åka dit för lagning! Gubbtjyv!

Alltså står det minst 1 -1, så SNÄLLA GE FAN I ATT SKICKA MER SNÖ! DET RÄCKER NU!

Amen!

Jag blev just 100 år äldre och en bil fattigare. Kimpan har tagit körkort....Herre Guuud! Jag och barnets far visade vår glädje över sonens duktighet genom att gå på restaurang - och stjälpa i oss en halv flaska vin var. Kimpan fick Fanta! Sedan skjutsade han hem oss till varsin adress och kidnappade bilen!

Vad har vi gjort? Får jag någonsinn se dem hela igen - Pinkan och bilen? Först var jag rädd för att han aldrig skulle klara körkortet, nu är jag rädd för ATT han har klarat det....

Varför dämpar inte vin oro??? Över vare sig bil eller barn. Jäkla skitdricka!

Hundar kan inte ha koll på klockan. Eller så är det exakt det de har. I vårt trapphus bor en hund som skäller som, som..., ja en bandhund faktiskt, varenda gång den skall ut. Och jag menar varenda gång. Den skiter fullkomligt i om det är onsdag eller lördag.

Klockan 7.30 varenda dag är det dags för morgonpromenad och då skäller den så att det ekar. Ihärdigt och irriterande. Efter det klockslaget är det ingen som sover i det här huset kan jag lova! Precis som hunden verkar jag vara en vanemänniska för varje gång den skäller säger jag "den där hunden skall jag skjuta!".

Idag utspelade sig följande trevliga scen när vi kom hem. Precis när vi skulle in i hissen kommer hunden ut från sin lägenhet - med sin matte. Då kan ni ju gissa vad som hände? Hunden skällde, så klart. Vad annars? Sedan hör jag en liten 5 årig röst:

-"Mamma, där är den där hunden vi skall skjuta!"

Hissdörrar stängs aldrig fort nog...