En power boost
I vissa fall kan man faktiskt leva på minnen. Eller iallafall surfa lite på minnen en stund. Igår fick jag ett surfminne. För första gången på...på...på...ja, jag vet faktiskt inte hur länge, så var jag och Nicke ute! Bara vi två! Jag hade glömt hur mysigt det är att bara vara två vuxna utan barn på galej. Att gå hur långsamt som helst. Att äta hur långsamt som helst, utan att behöva kolla var illbattingarna är och vad de gör. Att bara sitta rakt upp och ned och inte behöva göra ett endaste smack mer än att bara njuta av maten och det goda vinet. Det skulle jag kunna tänka mig att göra oftare. En power boost!
Var gjorde vi då av ovan nämnda illbattingar? Jo, de var hemma med Emilia och Tobbe som var här och passade dem. Gick hur bra som helst. Det var nog till och med lite roligt för Neo och Mika - att slippa oss ett tag också. Nu vet vi ju att båda överlevde läggning utan mamsen och pappsen och plötsligt öppnade sig en ny arena för oss - utelivet. Vi kommer garanterat att fråga fler gånger om de kan tänka sig passa småsyskon en stund igen.
Tack tack - det var mycket uppskattat!
Tack!
Till alla er som besöker oss - tack! Jag vet inte hur jag skall visa min uppskattning för att ni alls är här och läser. Ni lämnar kommentarer ibland och ibland inte. Oavsett vill jag bara tala om att jag är smickrad att ni alls läser om oss. Jag försöker svara på alla kommentarer - antingen här på sidan under inlägget kommentaren är lagd - eller helt enkelt hos er, på era bloggar, om det är så att ni har en blogg.
Tack för er uppmärksamhet!
Tack för er uppmärksamhet!
I Roslagens famn...
I Norrtälje, mitt ute i skogen på en gräsmatta i sommarkvällen - där fann Neo sin första kärlek - Veronica! Vi var och hälsade på ett par vänner där på deras landställe. Det visade sig att grannen till dem hade 2 barn. En pojke och en flicka, Peter och Veronica. Peter var 6 år och Veronica 10 år.
De lekte helt fantastiskt bra med Neo och det var liksom inget snack om att han satt i rullstol. Under kvällen provkörde de Wall-E och hade jättekul. När det var dags för glass på verandan i den fina roslagsnatten böjer sig Neo fram till Veronica som sitter brevid honom och säger
-"Veronica, jag älskar dig. Du är min flicka!"
Jag fylldes av en enorm stolthet - han är bara 3,5 år men besitter modet att luta sig fram mot flickan som just fått hans hjärta och tala om det!
Här sitter de alla 3 på gräsmattan och tar en liten paus i leken. Det värmer alla föräldrahjärtan när barnen träffar vänner - och för oss funkisföräldrar uppstår en bastuhetta! Det ger sådana förhoppningar inför framtiden - att han kommer att ha en massa vänner och få vara lika lycklig som vilken unge som helst.
Jag skall försöka bevara det här ögonblicket i mitt innersta - i finskåpet.
De lekte helt fantastiskt bra med Neo och det var liksom inget snack om att han satt i rullstol. Under kvällen provkörde de Wall-E och hade jättekul. När det var dags för glass på verandan i den fina roslagsnatten böjer sig Neo fram till Veronica som sitter brevid honom och säger
-"Veronica, jag älskar dig. Du är min flicka!"
Jag fylldes av en enorm stolthet - han är bara 3,5 år men besitter modet att luta sig fram mot flickan som just fått hans hjärta och tala om det!
Här sitter de alla 3 på gräsmattan och tar en liten paus i leken. Det värmer alla föräldrahjärtan när barnen träffar vänner - och för oss funkisföräldrar uppstår en bastuhetta! Det ger sådana förhoppningar inför framtiden - att han kommer att ha en massa vänner och få vara lika lycklig som vilken unge som helst.
Jag skall försöka bevara det här ögonblicket i mitt innersta - i finskåpet.
-Håll i hårt, Mika...
För vilken annan familj som helst, som inte har ett barn med ett funktionshinder, är det här en riktig skitbild. För mig är det en milstolpe! Han står här helt själv - ja, visserligen håller han i sig - men han står här helt av egen kraft! Dessutom stod han inte bara där i 3 sekunder utan i flera minuter. Så länge att han tillsist sa att han inte orkade längre.
Förutom trappen ni ser som går nedåt, går det en till trappa uppåt mittemot Neos näsa. På den sidan finns en grind till och där står Mika och skakar galler! Där stod de på varsin sida och skakade grind så det ekade i hela trapphuset - om man nu kan kalla det för trapphus. När jag tänker efter så är ju hela huset ett trapphus i och med att trappan är mitt i huset.
Det tog inte så lång tid innan Mika fattade att Neo faktiskt stod upp! På tre röda sekunder kom hon ilandes för att skaka samma galler. Utan att se hennes ansikte ser man att det är beundran i blicken. Kanske inte för själva faktumet att han står upp - utan för att han helt plötsligt blev ännu större i hennes ögon. Hon ville också var med och leka den roliga leken - och så skakade de grind tillsammans! Neos favoritord igen - tillsammans....
-"Håll i hårt, Mika...." sa Neo, för det gjorde ju han!
Och hon höll i för glatta livet - och skakade. Genom mitt huvud for det att -"Måtte grinden hålla!". Det gjorde den, men jag var inte modig nog att fota när de körde loss, utan jag stod bakom beredd att fånga barn som antingen for bakåt - eller nedåt i trappen. Jag behövde aldrig rycka in för tillsist sa Neo
-"Nu orkar jag inte mer. Jag vill sitta ner"....och då satte jag honom på golvet igen. En ganska nöjd kille satt där på golvet och glodde på sin syster som undrade varför den roliga leken tog slut!?
Förutom trappen ni ser som går nedåt, går det en till trappa uppåt mittemot Neos näsa. På den sidan finns en grind till och där står Mika och skakar galler! Där stod de på varsin sida och skakade grind så det ekade i hela trapphuset - om man nu kan kalla det för trapphus. När jag tänker efter så är ju hela huset ett trapphus i och med att trappan är mitt i huset.
Det tog inte så lång tid innan Mika fattade att Neo faktiskt stod upp! På tre röda sekunder kom hon ilandes för att skaka samma galler. Utan att se hennes ansikte ser man att det är beundran i blicken. Kanske inte för själva faktumet att han står upp - utan för att han helt plötsligt blev ännu större i hennes ögon. Hon ville också var med och leka den roliga leken - och så skakade de grind tillsammans! Neos favoritord igen - tillsammans....
-"Håll i hårt, Mika...." sa Neo, för det gjorde ju han!
Och hon höll i för glatta livet - och skakade. Genom mitt huvud for det att -"Måtte grinden hålla!". Det gjorde den, men jag var inte modig nog att fota när de körde loss, utan jag stod bakom beredd att fånga barn som antingen for bakåt - eller nedåt i trappen. Jag behövde aldrig rycka in för tillsist sa Neo
-"Nu orkar jag inte mer. Jag vill sitta ner"....och då satte jag honom på golvet igen. En ganska nöjd kille satt där på golvet och glodde på sin syster som undrade varför den roliga leken tog slut!?
Plötsligt är jag stark - och ännu stoltare!
Det händer att jag är rädd. Det händer att jag misströstar. Det händer att jag undrar hur det skall gå - men så kommer det något i min väg som ger lite hopp. Lite tröst och trygghet. Plötsligt är jag stark - och ännu stoltare! Klicka på den här länken (eller klistra in den i webläsaren om det inte fukar). Spola fram, om ni inte vill se hela programmet, till 19.37 minuter och lyssna. För ett ögonblick vill jag att ni släpper varenda fördom ni har och bara lyssnar...
http://svtplay.se/v/1637477/allsang_pa_skansen/del_6_av_7
Det kan hända att länken inaktiveras och då kan den inte längre ses.
http://svtplay.se/v/1637477/allsang_pa_skansen/del_6_av_7
Det kan hända att länken inaktiveras och då kan den inte längre ses.
5 prenumeranter!!!
Av en ren händelse hamnade jag på en sida som heter Bloglovin.com. Vet inte hur jag kom dit men där visade det sig att jag har 5 prenumeranter på min blogg! Må hända är det andra som har 100-tals, men för mig är 5 en hel massa! Jag visste inte att jag ens hade någon!
Nu blev jag så där glad igen - tack så mycket, vilka ni nu är!
Nu blev jag så där glad igen - tack så mycket, vilka ni nu är!
De vill publicera min "myriadtext"!!!
Ibland drabbas jag av skapariver. Det liksom bara faller över mig. Ansätter min ande och jag kan inte stå emot - eller så kan jag det och då sker ingenting. En gång dock satte jag mig ned och bara producerade myriader av text i ett ämne som jag har och har haft många funderingar kring - att få barn!
Just i det ämnet finns det redan myriader av text - men ingen av alla texterna handlar om hur det verkligen är att få barn! Det är fakta och åter fakta om allt det rent tekniska kring graviditeten och förlossningen, men sen då? Sen? När man kommer hem och det inte finns en enda bruksanvisning till det här lilla barnet. Det är ju den boken man vill ha! Den boken vill man läsa och förstå att man inte är helt dum i huvudet när man gör vad som helst för att den lilla älsklingen skall sova, eller inte sova, eller äta, eller inte äta och så vidare. Den boken bestämde jag mig för att skriva själv.
Den finns och den heter "Varför var det ingen som sa...". Ett problem bara - den finns endast på min dator! Men i ett ögonblick av utmaningslystnad skickade jag in själva ingressen till boken i krönikaform, till alltombarn.se. Det var i maj. Idag fick jag lite glädjefnatt när de kontaktade mig och talade om att de avser att publicera den på söndag!
Förstår ni?! De vill publicera en del av min idé - en del av min myriadtext! Jag blev så glad och så stolt i en enda röra och nu kan jag inte vänta tills det blir söndag....skit också, att det bara är fredag!
Just i det ämnet finns det redan myriader av text - men ingen av alla texterna handlar om hur det verkligen är att få barn! Det är fakta och åter fakta om allt det rent tekniska kring graviditeten och förlossningen, men sen då? Sen? När man kommer hem och det inte finns en enda bruksanvisning till det här lilla barnet. Det är ju den boken man vill ha! Den boken vill man läsa och förstå att man inte är helt dum i huvudet när man gör vad som helst för att den lilla älsklingen skall sova, eller inte sova, eller äta, eller inte äta och så vidare. Den boken bestämde jag mig för att skriva själv.
Den finns och den heter "Varför var det ingen som sa...". Ett problem bara - den finns endast på min dator! Men i ett ögonblick av utmaningslystnad skickade jag in själva ingressen till boken i krönikaform, till alltombarn.se. Det var i maj. Idag fick jag lite glädjefnatt när de kontaktade mig och talade om att de avser att publicera den på söndag!
Förstår ni?! De vill publicera en del av min idé - en del av min myriadtext! Jag blev så glad och så stolt i en enda röra och nu kan jag inte vänta tills det blir söndag....skit också, att det bara är fredag!
DET värmer mitt mammahjärta - massor!!!
Nu skall jag berätta vad jag fick hem igår i hettan runt halv två tiden - två helt slutkörda barn. Ett av den större varianten - Emilia, och ett av den mindre varianten - Neo!
De hade varit på Junibacken hela dagen och härjat loss ordentligt! Just Junibacken är ett sådant ställe som man med fördel kan tillbringa många timmar på med Neo. Han gillar att titta på saker och prova lite försiktigt. Det behöver inte vara berg-och-dalbanor och annat som låter mycket och går fort - tvärt om. När Emilia frågade om det var någonting mer han ville göra innan de åkte hem svarade han att han ville sitta i Mumintrollens kök en gång till!
Som ni ser är det allt annat än fartfyllt i Mumintrollens kök - men Neo han sitter där och kollar alla prylarna de har och funderar. Skulle det dyka upp ett Mumintroll skulle han förmodligen smälla av - av rädsla!
Hela Junibacken är för barn - små barn. Emilia är inte speciellt stor, turligt nog, för hon klämde sig in i vartenda litet skrymsle på hela stället bara för att Neo skulle få testa rubbet. Det är ju lite klantigt av Junibacken att de inte tänkt på att man kan sitta i rullstol men ändå vilja åka rutschkanan i trädet till exempel. Men skam den som ger sig - Emilia klämde sig in i det minsta hålet som fanns, av ren och skär vilja! Ungen ska åka rutschkana! Att hon, med Neo under armen, lyckades komma in i det här hålet är banne mig en bragd!
Men båda var glada och nöjda - och åtminstone en av dem dessutom ledbruten!
För att visa lite hur litet allting är så skall ni få se Karlsson på takets hus...Emilia är liksom större än huset och hon är inte så himla stor! Jag vill inte säga att de är helt dumma på Junibacken - men de har lite otur när de tänker! Var det någon som sa "tillgänglighet"???
Som tur var fanns det en och annan pryl som var lite större, så att hon inte behövde vika sig dubbel för att testa. Det är verkligen fint på Junibacken och det här hade jag velat göra när jag var liten - iallafall nu när jag är stor tror jag det! "Jag vill bo i en svamp..."
När man har varit med sin storasyster på Junibacken, ätit glass, ätit plättar, testat varenda liten grej, blivit rädd för piraterna i teatern, suttit i Muminköket, åkt på alla Mulle Mecks grejer, sett stora svampar, klämt sig in i Karlssons hus, legat i Pipps säng, testat hennes toalett och handfat och gud vet - ja, då blir man ganska trött och ser ut så här när man åker hem. Han fick sitta på ett eget säte brevid Emilia - ville inte sitta i rullen alls.
Att ha en storasyster som gör sådana här saker med en - ja det skulle varenda unge ha! Det ger speciella band åt båda håll. Neo dyrkar Milia och Milia har Neo på ett speciellt ställe i hjärtat. DET värmer mitt mammahjärta - massor!!!
Tack, Emilia!
De hade varit på Junibacken hela dagen och härjat loss ordentligt! Just Junibacken är ett sådant ställe som man med fördel kan tillbringa många timmar på med Neo. Han gillar att titta på saker och prova lite försiktigt. Det behöver inte vara berg-och-dalbanor och annat som låter mycket och går fort - tvärt om. När Emilia frågade om det var någonting mer han ville göra innan de åkte hem svarade han att han ville sitta i Mumintrollens kök en gång till!
Som ni ser är det allt annat än fartfyllt i Mumintrollens kök - men Neo han sitter där och kollar alla prylarna de har och funderar. Skulle det dyka upp ett Mumintroll skulle han förmodligen smälla av - av rädsla!
Hela Junibacken är för barn - små barn. Emilia är inte speciellt stor, turligt nog, för hon klämde sig in i vartenda litet skrymsle på hela stället bara för att Neo skulle få testa rubbet. Det är ju lite klantigt av Junibacken att de inte tänkt på att man kan sitta i rullstol men ändå vilja åka rutschkanan i trädet till exempel. Men skam den som ger sig - Emilia klämde sig in i det minsta hålet som fanns, av ren och skär vilja! Ungen ska åka rutschkana! Att hon, med Neo under armen, lyckades komma in i det här hålet är banne mig en bragd!
Men båda var glada och nöjda - och åtminstone en av dem dessutom ledbruten!
För att visa lite hur litet allting är så skall ni få se Karlsson på takets hus...Emilia är liksom större än huset och hon är inte så himla stor! Jag vill inte säga att de är helt dumma på Junibacken - men de har lite otur när de tänker! Var det någon som sa "tillgänglighet"???
Som tur var fanns det en och annan pryl som var lite större, så att hon inte behövde vika sig dubbel för att testa. Det är verkligen fint på Junibacken och det här hade jag velat göra när jag var liten - iallafall nu när jag är stor tror jag det! "Jag vill bo i en svamp..."
När man har varit med sin storasyster på Junibacken, ätit glass, ätit plättar, testat varenda liten grej, blivit rädd för piraterna i teatern, suttit i Muminköket, åkt på alla Mulle Mecks grejer, sett stora svampar, klämt sig in i Karlssons hus, legat i Pipps säng, testat hennes toalett och handfat och gud vet - ja, då blir man ganska trött och ser ut så här när man åker hem. Han fick sitta på ett eget säte brevid Emilia - ville inte sitta i rullen alls.
Att ha en storasyster som gör sådana här saker med en - ja det skulle varenda unge ha! Det ger speciella band åt båda håll. Neo dyrkar Milia och Milia har Neo på ett speciellt ställe i hjärtat. DET värmer mitt mammahjärta - massor!!!
Tack, Emilia!
Jag skall ta mig tusan köpa en trisslott....
Igår kväll, sent, slog det mig att det idag var allra sista dagen för Neo på sin gamla avdelning! Aldrig mer skall han vara en liten "humla" - avdelningen han varit på heter nämligen Humlan. Tiden går så himla fort! Jag tycker att det är nyss han började på dagis....men det är snart 2 år sedan!
2 år sedan jag oroligt lämnade dagis och undrade hur det här skulle gå? Det är jättejobbigt att lämna sina barn i en annan människas vård - det spelar ingen roll om man har 4 barn eller 1 - det är samma vånda varje gång. Hur skulle lilla Neo klara att vara där själv? Skulle han äta ordentligt (nej - det gjorde han inte). Skulle han kunna sova bland alla de andra barnen (ja, det gjorde han). Skulle han vara glad eller ledsen (glad - oftast). Skulle de andra barnen var snälla mot honom (ja, det skulle de). Skulle han gråta av förtvivlan när jag gick (har nog inte hänt så väldigt ofta...). Skulle mitt hjärta brista varje gång jag gick (nej - bara de 100 första gångerna...skojja bara....bara de 30 första...)
I ett litet nafs har det gått nästan 2 år och idag var alltså sista dagen! Imorse kom vi senare än vanligt för vi gick och köpte glass till alla barnen - det tyckte vi att de kunde få så här i sommarvärmen. Det var det några andra som hade tyckt också för frysen var proppfull med glass! Idag har de fått äta glass så det står dem ur öronen!!!
Neos assistent - A - kommer inte att följa med honom upp till Grodan. Det har vi vetat om ett tag och det har varit en ganska stor sten vi burit omkring på - vem som skall ersätta henne. Hur skall vi kunna vinna på lotto 2 gånger och få en lika bra assistent igen?
Men idag vann vi verkligen på Lotto igen - det blir Neos Emma som blir hans assistent! Emma som åker vattenrutschkana, Emma som springer pajazzoloppet, Emma som simmar med Neo och väntar på dessa förbannade taxibilar! Det kunde inte ha blivit bättre!!
Den här veckan går till historien tror jag i glada händelser. Jag tror ta mig tusan att jag skall kuta över till affären och köpa en trisslott - bäst att passa på innan all tur tar slut!
Tack A, för att du gjort ett så bra jobb med Mitt Barn! Och skönt Emma att det blir just DU som tar över honom - nu kan jag ha en lugn sommar.
Här kör A en avskedssnurr med Neo - båda blir helt yra i bollen och mössan flyger all världens väg!
-Jag kan ordna det själv...
Ytterligare en varm dag i full sommarskrud och sol! Det är så mysigt. Jag säger som Neo
-"Jag gillar varm sol".
Varm sol är mycket trevligare än kall sol - om man nu får välja menar jag.
När det är varm sol kan man tänkas behöva svalka sig lite. Idag när jag lämnade Neo på dagis tog fröknarna fram en vattenspridare. En sådan fungerar ungefär som flugpapper på barn! Vips så var de där allihopa...förutom Neo för han gillar faktiskt inte kallt vatten. Men vem vet - han kanske vågar sig på det imorgon om det är lika varmt.
Wall-E klarar dropparna uppifrån - det är värre med sitsen, men den kan man ju plasta in och sen är det bara att köra! Neo lär ju bli dyblöt men det är väl det som är tanken ändå...
Lite senare under dagen hade de tagit fram en vattenrutschkana berättade de när jag hämtade honom. En sådan som man lägger på marken och häller vatten i och sen är det bara att åka. DEN ville Neo åka - problemet är ju bara att han inte kan åka den själv.
Han satt där i sandlådan och sa
-"Jag vill också åka den där"...
-"Jag vet inte riktigt hur jag skall ordna det" svarade fröken
Efter ett antal gånger så sa han tillsist
-"Jag kan ordna det själv".....lilla gubben.
När ett litet barn, som vet att han inte kan det där själv, säger så inser man att han verkligen verkligen vill åka den där prylen - sagt och gjort. Neos ena assistent (de är två som delar på honom...) sliter av sig kläderna - drar på sig ett par extrabrallor som hon har och åker vattenrutschkana med ungen!!!
Nu kan man tro att han skulle bli så glad att han kissade på sig - men det blev han inte! Han ville inte åka en enda gång till efter det....men han fick iallafall känna på hur det var att åka vattenrutschkana som de andra barnen! Han fick känna känslan av att fara ner för kullen i iskallt vatten. Glädjen i att få göra samma sak - bara det är värt hur mycket som helst!
Snart vet jag inte vart jag skall göra av all mammaglädje den här veckan - sådant här gör ju att jag får gå hem och gråta en skvätt över hur snälla de är med Neo. Vad gjorde vi utan er - jag är så tacksam att ni gör sådana här saker med honom! Ger honom möjlighet att få vara så vanlig det bara går...
Emma (Neos ena assistent) - tack snälla du för att du var så knasig och kreativ och gjorde dig allt det besväret för Neos skull. Kunde jag skulle jag återgälda det direkt - jag vet bara inte hur...JAG blev iallafall så glad att jag nästan kissade på mig!!!
-"Jag gillar varm sol".
Varm sol är mycket trevligare än kall sol - om man nu får välja menar jag.
När det är varm sol kan man tänkas behöva svalka sig lite. Idag när jag lämnade Neo på dagis tog fröknarna fram en vattenspridare. En sådan fungerar ungefär som flugpapper på barn! Vips så var de där allihopa...förutom Neo för han gillar faktiskt inte kallt vatten. Men vem vet - han kanske vågar sig på det imorgon om det är lika varmt.
Wall-E klarar dropparna uppifrån - det är värre med sitsen, men den kan man ju plasta in och sen är det bara att köra! Neo lär ju bli dyblöt men det är väl det som är tanken ändå...
Lite senare under dagen hade de tagit fram en vattenrutschkana berättade de när jag hämtade honom. En sådan som man lägger på marken och häller vatten i och sen är det bara att åka. DEN ville Neo åka - problemet är ju bara att han inte kan åka den själv.
Han satt där i sandlådan och sa
-"Jag vill också åka den där"...
-"Jag vet inte riktigt hur jag skall ordna det" svarade fröken
Efter ett antal gånger så sa han tillsist
-"Jag kan ordna det själv".....lilla gubben.
När ett litet barn, som vet att han inte kan det där själv, säger så inser man att han verkligen verkligen vill åka den där prylen - sagt och gjort. Neos ena assistent (de är två som delar på honom...) sliter av sig kläderna - drar på sig ett par extrabrallor som hon har och åker vattenrutschkana med ungen!!!
Nu kan man tro att han skulle bli så glad att han kissade på sig - men det blev han inte! Han ville inte åka en enda gång till efter det....men han fick iallafall känna på hur det var att åka vattenrutschkana som de andra barnen! Han fick känna känslan av att fara ner för kullen i iskallt vatten. Glädjen i att få göra samma sak - bara det är värt hur mycket som helst!
Snart vet jag inte vart jag skall göra av all mammaglädje den här veckan - sådant här gör ju att jag får gå hem och gråta en skvätt över hur snälla de är med Neo. Vad gjorde vi utan er - jag är så tacksam att ni gör sådana här saker med honom! Ger honom möjlighet att få vara så vanlig det bara går...
Emma (Neos ena assistent) - tack snälla du för att du var så knasig och kreativ och gjorde dig allt det besväret för Neos skull. Kunde jag skulle jag återgälda det direkt - jag vet bara inte hur...JAG blev iallafall så glad att jag nästan kissade på mig!!!
Det är min ramp, mamma....
Jag har fått svar från Välllingby Stadsdelsförvaltning - av Dan Axman - om det här med rampen! Och även från en snickarna på Björns Entreprenad som kom på den fantastiskt bra idén att skriva Neos namn i betongen - Jocke (den andra heter Jimpa)! Roligt att de hittat inlägget för då har precis rätt personer läst rätt inlägg! Jag är fortfarande glad ända in i benmärgen och det lär sitta kvar ett bra tag! Jag får dessutom en "glad-påfyllning" varje gång jag ser rampen - typ varje dag! Det verkar som att de inte är vana vid att få beröm - vilket jag tycker är trist för det är de verligen värda. Iallafall om ni frågar mig.
Ikväll - när Neo äntligen kvicknade till - ville han åka på promenad med Wall-E och gissa vart han skulle? Jo, till sitt "gröna dagis" och åka på sin ramp! Han åkte den upp och ned, upp och ned flera gånger.
-"Det är min ramp, mamma" sa han och fräste iväg med rullen!
Återigen tack för den fina gesten!
Ikväll - när Neo äntligen kvicknade till - ville han åka på promenad med Wall-E och gissa vart han skulle? Jo, till sitt "gröna dagis" och åka på sin ramp! Han åkte den upp och ned, upp och ned flera gånger.
-"Det är min ramp, mamma" sa han och fräste iväg med rullen!
Återigen tack för den fina gesten!
Av hela mitt hjärta - TACK!!!
Idag fick vi en sådan där present som egentligen inte var någon present - men ändå blev det. Vi blev glada i hela kroppen för att det var några som hade lagt en massa hjärta i sitt arbete. Faktiskt måste jag säga att det händer oss ganska ofta - att folk runt omkring oss lägger ner hela sin själ i saker de gör för oss - eller för Neo främst. Det gör mig så där innerligt glad som jag kan bli ibland när jag känner att det är någon som har Neos bästa i tankarna.
När vi kom till dagis i går visade det sig att de höll på att bygga en ramp där till Neos nya avdelning, så att han skall kunna komma upp för trappan. Faktiskt visste vi inte att det beslutet var taget så jag blev helt paff när jag såg att det dykt upp en ramp! Positivt överraskad. Det betyder att han kommer att kunna rulla rakt in på sin avdelning utan att passera halva huset via den andra rampen - toppen! Utan att vi bett om det! Så igår blev jag glad för DET.
Idag blev jag ännu gladare för det här
Snickarna som har byggt rampen till Neo frågade vad killen hette som skulle använda rampen - och sedan skrev de hans namn i betongen!!! Nu har Neo en helt egen ramp som kommer att finnas där i evinnerliga tider - "Neorampen". En ständig påminnelse om att det en gång gick en liten kille här som behövde rampen och som alla tyckte så mycket om att han fick sitt namn inristat i betongen! DET kallar jag att vara en i gänget...
Förstår ni hur glad jag blev - eller rörd faktiskt. Någon för oss helt okänd människa gjorde denna enkla och otroligt fina gest - rakt ur hjärtat! Det kallar jag omtanke och medmänsklighet. Om alla människor vore som den här snickaren - eller de här snickarnA - så funnes det inte en enda unge som vore olycklig - eller mammor och pappor heller för den delen. Med eller utan funktionshinder....
Av hela mitt hjärta- TACK!!!
3 sekunder är en evighet...
Måste bara berätta! Vår världens bästa sjukgymnast var hos oss idag - Karin. Ibland dyker hon upp här och förgyller våra eftermiddagar. Idag var det lite träning och mätningar av diverse armar och ben - vad de kan och inte kan.
Då - idag, när vi så väl behövde någonting roligt - hände nåt som jag inte visste att han kunde riktigt. Jag har ju känt att när vi klär på och av så finns där en stadighet som inger hopp om en framtid till fots. När Karin sa att "nu skall vi se om du kan stå själv" så trodde jag att hon menade i hörnet - lutandes mot väggen - men hon menade mitt på golvet!
Och - ungen kunde stå! Inte mer än först 2 sekunder och sedan 3 - men fatta - han KAN stå själv! Vet inte vem som blev gladast - Karin eller jag! Neo tyckte också att det var roligt men minst lika läskigt. Det kan tyckas fjuttigt - men om man inte kunnat stå innan är 3 sekunder jääätte lääääänge....Ta tex att cykla enhjuling - kan man inte det så är 3 sekunder en evighet när man väl fixar det! Så kändes det!!!
Sedan har vi vunnit en landvinning till idag. Neo stod i skalet och diskade - blöta, skvätta, diska, slabb, slabb.
-"Mamma, jag är jätte kissnödig!"
Men shit - han sitter ju fast i skalet! Hoppas jag hinner, men jag insåg att jag inte skulle hinna. Så jag bara trixar lite med brallorna och fäller upp toaringen och ställer honom i skalet framför toan - och han kissar stående! Det var så roligt att han var tvungen att fnissa! Jättekul! Det hade han aldrig sett förut....
Då - idag, när vi så väl behövde någonting roligt - hände nåt som jag inte visste att han kunde riktigt. Jag har ju känt att när vi klär på och av så finns där en stadighet som inger hopp om en framtid till fots. När Karin sa att "nu skall vi se om du kan stå själv" så trodde jag att hon menade i hörnet - lutandes mot väggen - men hon menade mitt på golvet!
Och - ungen kunde stå! Inte mer än först 2 sekunder och sedan 3 - men fatta - han KAN stå själv! Vet inte vem som blev gladast - Karin eller jag! Neo tyckte också att det var roligt men minst lika läskigt. Det kan tyckas fjuttigt - men om man inte kunnat stå innan är 3 sekunder jääätte lääääänge....Ta tex att cykla enhjuling - kan man inte det så är 3 sekunder en evighet när man väl fixar det! Så kändes det!!!
Sedan har vi vunnit en landvinning till idag. Neo stod i skalet och diskade - blöta, skvätta, diska, slabb, slabb.
-"Mamma, jag är jätte kissnödig!"
Men shit - han sitter ju fast i skalet! Hoppas jag hinner, men jag insåg att jag inte skulle hinna. Så jag bara trixar lite med brallorna och fäller upp toaringen och ställer honom i skalet framför toan - och han kissar stående! Det var så roligt att han var tvungen att fnissa! Jättekul! Det hade han aldrig sett förut....
20 x Mamma Mu = Högsta vinsten!!!
Äntligen var den här dagen förbi! Äntligen kan jag börja andas igen! Djupa, lugnare andetag och slappna av lite. Det gick så bra så bra...han sov som en söt liten sten av sömnmedlet han fick.
Precis som vi planerat gick vi till lekterapin först av allt (ja - efter att vi blivit inskrivna förståss). Det är lika kul varje gång. Trots att man är en liten kille som försvinner i det stora sätet MÅSTE man köra ambulansen och blinka med blåljuset! Nu syns inte saftblandaren på bilden men den sitter och blinkar vackert på taket. Tack och lov är det inget ljud...
Efter ambulansfärden bar det av in på själva lekavdelningen. Först skulle det lekas lite med tåg och annat roligt, och tillsist avslutade vi med att micra tårta! Såklart - vem vill inte ha micrad tårta.....med ljus och allt....gulp....
Avslutningsvis var vi tvugna att gå tillbaka till avdelningen där allt skulle ske. Vi hade redan från början sagt att det inte var OK med samma "sövning" som förra gången, så de gjorde om det hela lite och det var jättebra!
Ganska fort började han såsa med ögonen och försvinna in i dimman. Men han höll mig hårt i handen hela tiden och jag fick inte kliva ur sängen! Det slutade med att vi låg där brevid varandra och höll i handen - ganska hårt - och så fick doktorerna rulla in oss båda två i salen och göra det de skulle medan lille Neo sov tryggt brevid mig, snusandes i mitt ansikte och med sin hand i min i ett stadigt grepp! Då gick det bra - för oss båda. Jag såg på nära håll att han var OK och han kände att jag var där. Jag kollade varenda litet eventuellt ryck eller tecken på obehag i hans sovande ögonlock. Han sov lugnt och stilla genom hela ingreppet och sedan rullade de ut oss igen - i samma ställning som när de rullade in oss. Tillslut kunde jag trassla mig ur sängen för att byta ställning. Varenda led var som cement - jag hade inte vågat röra mig ur fläcken när de väl började - men det var värt varenda knak i alla leder - att veta att han inte märkte något alls!
En slagen hjälte...
Med en lätt avdomnad kropp kunde jag konstatera att det blev bra den här gången. Det första han sa när han vaknade till var -"Läs mera bok" - för det var det jag gjorde när han somnade. Mamma Mu gungar. Tror att jag berättade om hur hon snodde en cykel och stack till skogs för att gunga med Kråkan cirka 20 gånger. Men jag hann aldrig berätta klart den, så jag vet inte vad han minns. Kom bara till att hon sätter sig på gungan och försöker få fart på den! Jag läser den dock gärna 20 gånger till om det får honom att känna sig lugn....om priset är 20 x Mamma Mu anser jag att det är gratis.....mer än gratis faktiskt...det är högsta vinsten!
Precis som vi planerat gick vi till lekterapin först av allt (ja - efter att vi blivit inskrivna förståss). Det är lika kul varje gång. Trots att man är en liten kille som försvinner i det stora sätet MÅSTE man köra ambulansen och blinka med blåljuset! Nu syns inte saftblandaren på bilden men den sitter och blinkar vackert på taket. Tack och lov är det inget ljud...
Efter ambulansfärden bar det av in på själva lekavdelningen. Först skulle det lekas lite med tåg och annat roligt, och tillsist avslutade vi med att micra tårta! Såklart - vem vill inte ha micrad tårta.....med ljus och allt....gulp....
Avslutningsvis var vi tvugna att gå tillbaka till avdelningen där allt skulle ske. Vi hade redan från början sagt att det inte var OK med samma "sövning" som förra gången, så de gjorde om det hela lite och det var jättebra!
Ganska fort började han såsa med ögonen och försvinna in i dimman. Men han höll mig hårt i handen hela tiden och jag fick inte kliva ur sängen! Det slutade med att vi låg där brevid varandra och höll i handen - ganska hårt - och så fick doktorerna rulla in oss båda två i salen och göra det de skulle medan lille Neo sov tryggt brevid mig, snusandes i mitt ansikte och med sin hand i min i ett stadigt grepp! Då gick det bra - för oss båda. Jag såg på nära håll att han var OK och han kände att jag var där. Jag kollade varenda litet eventuellt ryck eller tecken på obehag i hans sovande ögonlock. Han sov lugnt och stilla genom hela ingreppet och sedan rullade de ut oss igen - i samma ställning som när de rullade in oss. Tillslut kunde jag trassla mig ur sängen för att byta ställning. Varenda led var som cement - jag hade inte vågat röra mig ur fläcken när de väl började - men det var värt varenda knak i alla leder - att veta att han inte märkte något alls!
En slagen hjälte...
Med en lätt avdomnad kropp kunde jag konstatera att det blev bra den här gången. Det första han sa när han vaknade till var -"Läs mera bok" - för det var det jag gjorde när han somnade. Mamma Mu gungar. Tror att jag berättade om hur hon snodde en cykel och stack till skogs för att gunga med Kråkan cirka 20 gånger. Men jag hann aldrig berätta klart den, så jag vet inte vad han minns. Kom bara till att hon sätter sig på gungan och försöker få fart på den! Jag läser den dock gärna 20 gånger till om det får honom att känna sig lugn....om priset är 20 x Mamma Mu anser jag att det är gratis.....mer än gratis faktiskt...det är högsta vinsten!
Inte bara titta på!
Den här dagen skall jag spara i en fin ask. Den här dagen är en milstolpe bland milstolpar! Den här dagen uppväger varenda tår vi fällt - bekräftar vartenda leende. Dagen Idag är ett av mina finaste minnen!
Neo har kunnat leka ute med andra barn! Han har TILLSAMMANS - som är det finaste ord han vet - med sina kompisar lekt på dagisgården när de cyklat och sprungit runt! Han har hunnit i samma takt. Han har varit först. Han har åkt upp och ner för backen. Han har inte behövt be om att bli körd hit eller dit. Andra barn har ropat efter honom och han har åkt dit själv!
Han har inte behövt titta på - han har kunnat VARA MED! Ser ni de vackra orden - HAN HAR KUNNAT VARA MED!!!! Inte behövt bara titta på....
En stor sten föll från mammahjärtat och en stor varm lycka tog dess plats! Äntligen, äntligen - KAN SJÄLV!!!
Helt trött av all ny erfarenhet somnade han som en sten i soffan...lilla gubben. Puss.
Neo har kunnat leka ute med andra barn! Han har TILLSAMMANS - som är det finaste ord han vet - med sina kompisar lekt på dagisgården när de cyklat och sprungit runt! Han har hunnit i samma takt. Han har varit först. Han har åkt upp och ner för backen. Han har inte behövt be om att bli körd hit eller dit. Andra barn har ropat efter honom och han har åkt dit själv!
Han har inte behövt titta på - han har kunnat VARA MED! Ser ni de vackra orden - HAN HAR KUNNAT VARA MED!!!! Inte behövt bara titta på....
En stor sten föll från mammahjärtat och en stor varm lycka tog dess plats! Äntligen, äntligen - KAN SJÄLV!!!
Helt trött av all ny erfarenhet somnade han som en sten i soffan...lilla gubben. Puss.
Jag tror jag smäller av....
Vet ni....normalt sett är jag 1,61 meter lång....eller faktiskt 1 meter och 61,5 cm...just ,5 är väldigt viktigt när man som jag inte är högre över havsytan än så. MEN just nu är jag minst 2,5 meter!!!
Varför? Jo, min vanliga blogg ligger som dagens blogg hos bloggtipsarna! Jag visste inte ens om att de fanns förns jag hörde av dem här på bloggen - och jag är så STOLT!!!!
Adressen till där vi syns är http://www.bloggtipsarna.blogg.se/ . Vår lilla Neo är såklart huvudperson och det värmer så i mammahjärtat att någon har sett honom...så här skriver de i sin text:
"Den som gett henne ett nytt perspektiv på livet är hennes son Neo, en charmig kille med bus i blick som dessutom har ett livslångt funktionshinder. I bloggen samsas glädje och sorg sida vid sida. Det är lätt att föreställa sig den vanmakt hon kände då lilla Neo (som varken kan stå eller gå) sade "Mamma, jag behöver nya ben tror jag". Lika påtagligt som den sorgen - lika starkt lever man sig som läsare in i den glädje som Neo och resten av hans familj kände då Neo häromdagen för första gången kunde "hoppa" i vattenpölar. Helt själv med hjälp av sin Wall-E. Stor är lyckan att få uppleva världen på egna hjul!"
Jag tror jag smäller av - av stolthet!!!
Varför? Jo, min vanliga blogg ligger som dagens blogg hos bloggtipsarna! Jag visste inte ens om att de fanns förns jag hörde av dem här på bloggen - och jag är så STOLT!!!!
Adressen till där vi syns är http://www.bloggtipsarna.blogg.se/ . Vår lilla Neo är såklart huvudperson och det värmer så i mammahjärtat att någon har sett honom...så här skriver de i sin text:
"Den som gett henne ett nytt perspektiv på livet är hennes son Neo, en charmig kille med bus i blick som dessutom har ett livslångt funktionshinder. I bloggen samsas glädje och sorg sida vid sida. Det är lätt att föreställa sig den vanmakt hon kände då lilla Neo (som varken kan stå eller gå) sade "Mamma, jag behöver nya ben tror jag". Lika påtagligt som den sorgen - lika starkt lever man sig som läsare in i den glädje som Neo och resten av hans familj kände då Neo häromdagen för första gången kunde "hoppa" i vattenpölar. Helt själv med hjälp av sin Wall-E. Stor är lyckan att få uppleva världen på egna hjul!"
Jag tror jag smäller av - av stolthet!!!
Mandomsprovet avklarat...
Jag vet att man inte får skjutsa på moppe, inte heller på cykel - men på Wall-E då??? Förmodligen inte, men det var ju så roligt för alla inblandade. Neo var glad, Flugans son LillaC var glad och Terapeutens son LillaJ var också lika glad. En total win-win situation helt enkelt. Vem kan då låta bli - jag bara undrar?
Först ut var LillaC - Flugans lille kille
Sedan var det dags för LillaJ - Terapeutens ena son. Den andra - LillaP - hänger på min arm
Går inte att missta sig på "framgångslyckan" i ögonen!
Vi övningskörde samma sträcka idag igen - "hem-dagis-hem" för att liksom pränta in den. Gick lika bra idag. Sedan vågade vi oss på att köra till stora affären också. Inne i affären kör pappa, eller mamma. Wall-E i koppel.
Mandomsprovet (om jag nu kan genomgå ett sådant som kvinna) var att köra inne i affären med en barnvagn i ena handen OCH Wall-E i andra handen. Om jag kunde fixa det så har vi liksom inga hinder kvar. Då blir det bli Wall-E till dagis på måndag - och det gick toppen! Alltså kommer det att bli premiär för Wall-E på dagis nästa vecka.
Det här är vad vi ser mest av Neo efter att Wall-E blev en del av vår familj. Han åker före oss och upplever världen på egen hand - eller egna hjul....mysigt!
Först ut var LillaC - Flugans lille kille
Sedan var det dags för LillaJ - Terapeutens ena son. Den andra - LillaP - hänger på min arm
Går inte att missta sig på "framgångslyckan" i ögonen!
Vi övningskörde samma sträcka idag igen - "hem-dagis-hem" för att liksom pränta in den. Gick lika bra idag. Sedan vågade vi oss på att köra till stora affären också. Inne i affären kör pappa, eller mamma. Wall-E i koppel.
Mandomsprovet (om jag nu kan genomgå ett sådant som kvinna) var att köra inne i affären med en barnvagn i ena handen OCH Wall-E i andra handen. Om jag kunde fixa det så har vi liksom inga hinder kvar. Då blir det bli Wall-E till dagis på måndag - och det gick toppen! Alltså kommer det att bli premiär för Wall-E på dagis nästa vecka.
Det här är vad vi ser mest av Neo efter att Wall-E blev en del av vår familj. Han åker före oss och upplever världen på egen hand - eller egna hjul....mysigt!
Jag gör vad som helst...
Jag skulle kunna betala hur mycket som helst för att se den där blicken igen! Blicken av frihet. Blicken - "Jag kan själv!". Om så bara för en enda sekund, så skulle det vara värt hela universum och månen därtill!
Idag provkörde vi sträckan "hem - dagis - hem" med Wall-E utan att vi hjälpte honom en enda gång! Han var så stolt när han själv kunde köra upp för backen. Han var så stolt och så förväntansfull när han prickade in varenda vattenpöl! Lite här och var stannade han och kollade läget. Var jag var. Var pappa var. Om Milia fortfarande var med. Sen åkte han i förväg och bara pruttade fram lugnt och stilla i sin lilla elrulle.
Åkte iväg före oss. Vände och kom tillbaka.
-"Mamma, jag går hitåt" och sen iväg.
-"Jag väntar på er"....
Gode jord vilken känsla! För honom och för oss. Att se denna lilla kille, som inte kan gå, självständigt fräsa iväg och bestämma vart han skall ta vägen. Själv köra i förväg och sedan komma tillbaka. Själv bestämma över sin frihet. Själv "hoppa" i vattenpölar så det "blubbar" (Neos egna ord). Fullständig lycka i ögonen.
Från och med idag kommer jag att älska varenda regndag - för då kan Neo åka i vattenpölar och jag får se den där blicken igen. För den gör jag vad som helst .....
Här hjälper pappa Neo med paraplyet - som sen direkt ramlade av! Sedan åkte han iväg med sin lilla ryggsäck och vi såg bara ryggtavlan av Wall-E.
Idag provkörde vi sträckan "hem - dagis - hem" med Wall-E utan att vi hjälpte honom en enda gång! Han var så stolt när han själv kunde köra upp för backen. Han var så stolt och så förväntansfull när han prickade in varenda vattenpöl! Lite här och var stannade han och kollade läget. Var jag var. Var pappa var. Om Milia fortfarande var med. Sen åkte han i förväg och bara pruttade fram lugnt och stilla i sin lilla elrulle.
Åkte iväg före oss. Vände och kom tillbaka.
-"Mamma, jag går hitåt" och sen iväg.
-"Jag väntar på er"....
Gode jord vilken känsla! För honom och för oss. Att se denna lilla kille, som inte kan gå, självständigt fräsa iväg och bestämma vart han skall ta vägen. Själv köra i förväg och sedan komma tillbaka. Själv bestämma över sin frihet. Själv "hoppa" i vattenpölar så det "blubbar" (Neos egna ord). Fullständig lycka i ögonen.
Från och med idag kommer jag att älska varenda regndag - för då kan Neo åka i vattenpölar och jag får se den där blicken igen. För den gör jag vad som helst .....
Här hjälper pappa Neo med paraplyet - som sen direkt ramlade av! Sedan åkte han iväg med sin lilla ryggsäck och vi såg bara ryggtavlan av Wall-E.
Tack, Lilla M
I rättvisans namn måste jag ha en kategori som heter "Mammaglädje" också - om det nu finns en som heter "Mammasorg". I den kategorin ska sådant jag skall berätta här hamna. En liten sak som man bara blir så himla glad över - som till exempel visar att barn är helt fantastiska på att se saker på helt andra sätt än oss fyrkantiga vuxna.
En liten kille, vi kan kalla honom LillaM, på Neos dagis fyller år imorgon, så de passade på att fira honom idag. 3 år - en stor dag! De har en speciell stol man får sitta på när man fyller år. En fin silverstol med pärlor och annat vackert. Så blir man sjungen för (fin svenska men så heter det iallafall) och allting är toppen. Efter det brukar man få tala om vad man önskar sig. LilleM idag svarade:
-"En hammare.
Det kunde alla förstå. På frågan om han önskade sig nåt mer svarar han:
-"En rullstol"....
Förstår ni vad glad jag blev! Han - som kan gå, springa och hoppa som en liten groda - önskar sig en rullstol för han tycker att det verkar vara toppen! Lilla gubben - du gjorde hela min dag till ett enda stort leende! Tack!
En liten kille, vi kan kalla honom LillaM, på Neos dagis fyller år imorgon, så de passade på att fira honom idag. 3 år - en stor dag! De har en speciell stol man får sitta på när man fyller år. En fin silverstol med pärlor och annat vackert. Så blir man sjungen för (fin svenska men så heter det iallafall) och allting är toppen. Efter det brukar man få tala om vad man önskar sig. LilleM idag svarade:
-"En hammare.
Det kunde alla förstå. På frågan om han önskade sig nåt mer svarar han:
-"En rullstol"....
Förstår ni vad glad jag blev! Han - som kan gå, springa och hoppa som en liten groda - önskar sig en rullstol för han tycker att det verkar vara toppen! Lilla gubben - du gjorde hela min dag till ett enda stort leende! Tack!
