-Jag vill vara ifred...
Han fick gå på toaletten helt själv! Jag satte naturligtvis dit honom men sedan fick han en liten pall att hålla i så att han inte skulle trilla bakvänt ner i toalettstolen - och sedan gick jag ut! Bortmotad med orden "jag vill vara ifred". Puttade till dörren och lämnade honom ensam.
Jag riktigt såg lyckan i hans ögon. Lyckan över att få vara helt ifred i detta privata sammanhang. Någonting som för de flesta är en självklarhet. Även om man snart bara skall fylla 5 år. Plötsligt var han en individ som hade rätt till att få bli lämnad själv på toa. En individ som också kunde få den här rätten infriad.
En mycket stolt liten röst ropade på mig efter en stund
-"Mamma, jag är klar nu!"
Blicken i de ögonen som mötte mig var så stolt, så självständig och nöjd. Han kände sig oberoende rakt in i själen, mitt i centrum av sig sitt innersta var han en helt fristående person. Fri från hjälp. Fri från mig. Ett stort leende på läpparna strålade mot mig när jag klev in.
-"Så här vill jag göra varje dag från och med nu!"
De orden är som ljuv musik i mina öron. Uttalade av en liten utdömd person som inte är medveten om vilket litet mirakel han är - vilket stort mirakel han är. Mitt Barns röst i mitt badrum som sa:
-"Jag vill vara ifred"...
Up yours, doctors!
Mycket befriande bok. Man gråter floder och skrattar hejdlöst. Som funkismamma är det väldigt nyttigt att få läsa den boken. Nu har han kommit med nästa bok - "Ett CP-bra liv!".
Läkarna dömde ut honom som nyfödd. Han skulle inte kunna gå, inte kunna tala, inte kunna....känner ni igen det? Väldigt likt Neos resa.
Idag är Jonas egen företagare som reser omkring och föreläser och berättar om sina böcker och sitt liv. Han är gift. Han spelar golf. Han kör bil och han talar.
Jag har sagt det förut, men idag känns det som att det är dags igen:
Up yours, doctors!
Tack för att du är min!
Från ingenstans lutar sig Mitt Barn fram mot mig vid matbordet. Lägger sin lilla hand på min kind och ser på mig.
-"Mamma, gråter du när jag inte är hos dig?"
Frågan träffar mitt i mammahjärtat. I hans ögon ser jag en oro. Oro och en uppriktig undran om jag är ledsen när han inte kan vara hos mig och trösta. Jag vill inte att han skall ha en rädsla i kroppen att jag inte klarar mig när han inte är hos mig. Vill inte att han skall ha dåligt samvete. Inte heller vill jag förmedla att han inte är så betydelsefull för mig att jag inte saknar honom när han inte är hos mig.
-"Jag saknar dig väldigt mycket när du inte är här och längtar tills att du kommer hem igen".
-"Jag älskar dig väldigt mycket mamma" säger han och jag sitter förundrad och tittar rakt in i hans blick som innehåller en själ stundtals långt äldre än min.
-"Jag älskar dig också väldigt mycket. Mer än något annat på hela jorden..."
Ser hur svaret landar. Behandlas. Begrundas. Han öppnar munnen och jag väntar på nästa fråga. Beredd på att det kan komma vad som helst.
-"Vet du, vi dansade rock'n roll idag på dagis!" säger han nöjd och vänder sig åter mot sina plättar och trycker in ett gäng till...
Va? Vad hände? Paff sitter jag och stirrar som en fågeholk på Mitt Barn som nyss var en liten farbror med oro för sin mamma - plötsligt är han 4,5 år igen och älskar plättar. Äter bekymmerslöst som om inget hänt.
Ingen kan som han värma mitt hjärta och ge mig energi. Han är en sann gåva. Tack för att du finns Neo! Tack för att du är min!
Bildbevis
En favorit i repris, fast den här gången är Mikisen piggare - trots nappen! Sekunden senare rivstartade Neo och Mika föll av....
Vi gjorde en enkel justering, som innebar att jag fick ta ryggsäcken igen och istället vända på passageraren. Tur att hon är vig!
Han är inte handikappad - han är handikapabel
Mika var så trött efter dagis att hon inte orkade någonting alls. Inte ens protestera. Då är hon trött kan jag meddela. Mitt i det kunde jag inte bära henne för alla mína händer och armar var upptagna. Då erbjuder sig Neo att skjutsa henne!
Jag tar bort ryggsäcken från Wall-E och sätter dit Mikisen. En mycket stolt storebror körde sedan sin trötta syster hela vägen hem utan problem. I två små ansikten lyste stora leenden - och i det stora kom det även en tår av stolthet.
Han är inte handikappad - han är handikapabel...ord från en klok människa jag haft äran att få träffa.
Plug me in!
Som jag har gnällt på den här förbannade snön. Rullstolar ni vet och snö...ingen bra kombination. Jag skulle vilja sätta hela bunten, som sitter på kommunen och upphandlar snöröjning, i rullstol - helst en snöig dag - och be dem ta sig till jobbet. Jag lovar att det inom 3 sekunder skulle vara soprent på snö!
Ungefär 1000 gånger har jag suttit och snörvlat i soffan av att ha varit helt slut av att putta rullstol och vagn genom dessa drivor - samtidigt. Eller försökt putta 80 kg elrullstol genom desamma. Ta alla svordomar ni kan komma på och gångra dem ett antal gånger - ungefär så har det låtit. Det är ett under att inte Neo svär som en borstbindare!
Nu är inte skadeglädje min starka sida, men det var inte utan att jag smålog lite lätt när barnets far tyckte att det var lite jobbigt med snön + rullstol + vagn och gärna ville ha bilen med orden...
-"Och hur skall jag komma till dagis då?"
...när jag tog bilen till jobbet under hans 2 månader långa pappaledighet. Pja...=)
Men så lagom till att jag tyckt att snön ALDRIG kommer att försvinna upptäcker jag att den faktiskt är borta! Små porlande vårbäckar och fågelkvitter i vårsolen når mina sinnen. Djupt andetag - det är äntligen över, det är förbi! Och mig veterligen var det banne mig snö förra påsken. Det ni - det trodde ni inte, att det faktiskt kunde vara bättre i år!
Samtidigt som det är vår i luften ute är det godis i skålarna inne. Jag vill aldrig mer ha godis! Om någon säger godis till mig kräks jag i deras skor....bläääk. Tandtrollens paradis - det är här det. Schas, alla tandtroll i varenda form som finns! Jag vill att ni flyttar NU. Vem tusan kom på att man måste äta godis till sådana här helger? Varför kan det inte vara morötter som gäller istället? Påskharen borde ju rimligtvis gilla morötter. Jag har då aldrig sett en hare äta godis iallafall. Fast så var det ju de här häxorna...
Nåja. På lördag kommer en av årets höjdpunkter - jag skall gå och se Bocelli på Globen!
-"Con te partirooooo"...ni vet.
Tänkte ett tag att jag skulle ta med Neo eftersom han älskar den låten, men han gillar ju inte folksamlingar och jag tippar att det med Globens kapacitet * Bocelli blir en ganska hyfsad folksamling...sen är den ju rund så när vi ändå är i farten kan vi gångra med pi också - då förstår ni att den ekvationen inte går ihop.
Här om dagen satt han vid matbordet och blundade och sjöng med i "Con te partiro" för full barnhals. Om man kunde utvinna den värme som kommer i mammahjärtat då och omvandla den till el skulle vi inte behöva ett enda kärnkraftverk i hela världen! Plug me in och jag kommer att göra era hus självlysande!
När jag frågade honom varför han blundade svarade han
-"Jag stänger ögonen för då hör öronen bättre!"...
Som sagt - plug me in!
Det är så skönt i magen att vara glad
Öroninflammation. Penicillin. Gladare barn...och vildare. Tursamt att hon har lärt sig fräsa...
I övrigt har jag en stor sak att fira! För första gången på 4 år vände Neo sig helt själv i sin säng i natt. Från den ena sidan till den andra - helt om. Inte bara lite på sniskan sådär utan verkligen helt om! Iallafall låg han åt helt andra hållet när han ropade på mig mitt i natten. Alltså fick jag vända honom åt samma håll som gången innan. Somnade med ett leende på läpparna.
Alternativet skulle vara att jag helt ovetandes varit uppe och vänt på den lilla 4 åriga kroppen utan att ha en enda liten minnesbild av det. I och för sig är det ett alternativ som inte alls är helt absurt - hur knasigt det än låter, men jag tror inte det. Borde jag inte minnas nåt lite iallafall? Typ mina varma fötter mot det inte lika varma golvet? Eller kanske fipplandet med täcket för att nysta ut alla små fötter som viftat sig fast i lakanet? Sökandet i det svarta mörkret efter "Fågelmos" - nallen som bara måste ligga framför hans näsa. Jag tänder aldrig lampan. Kan hela proceduren med förbundna ögon.
Jag bestämmer mig för att vi har något att fira. Det är mycket roligare än att jag har gjort saker jag inte minns!
Jag säger som Neo.
-"Det är så skönt i magen att vara glad"...
Mitt lilla glada barn - du är en sann hjälte!
Nu fick jag inte värst mycket gjort när han var med på jobbet, men det gick superbra ändå. Neo charmade hela bunten. En del visste inte riktigt var de skulle göra av ögonen när han kom dock. Mest av allt reagerade ett utländskt besök vi sprang på. Orden tog liksom slut mitt i meningen när Neo dök upp i Wall-E. Sedan vände de bort blicken och talade vidare.
Neo själv körde rally runt en pelare i lobbyn under glada rop och struntade fullkomligt i tanten som talade konstigt.
En kollega dök upp med en stor låda i famnen. Honom känner Neo sedan tidigare.
-"Hej, Neo!" sa kollegan
-"Hej. Vad har du till mig?" svarade han och stirrade på den stora lådan. Helt övertygad om att alla som dyker upp med en låda avser att ge honom en present.
Kollegan fann sig snabbt och halade upp en liten kul pryl ur lådan som Neo fick. En mycket nöjd liten kille fräste vidare i sin gula rulle.
Mitt på dagen efter lunch började han titta i kors av trötthet. Nu är det så himla tursamt att vi har ett vilorum ca 2,5 meter från mitt skrivbord. Där bäddade jag ner honom i sängen som står där i det ombonade rummet. Tänkte att han kunde ligga där och fnula lite. Trodde aldrig att han skulle somna, men till ljudet av knapprande på tangentbord, några samtal här och var samt lite folk som vandrade runt i kontorslandskapet loggade han ut och snusade sött. Det såg så skönt ut att jag gärna hade gjort honom sällskap.
Dörren stod på vid gavel för att jag skulle höra honom när han vaknade. Flera personer gick förbi och betraktade den lilla sovande figuren. Utanför dörren stod Wall-E och påminde alla om att det var en annorlunda liten människa som låg där och sov i sängen. Hjärtan sattes i brand och efter den dagen kommer ingen av dem som träffade honom ha kvar sina förutfattade meningar om funktionshindrade...om de nu hade några.
Allt tackvare ett litet möte med Mitt Barn....Mitt glada lilla barn - du är en sann hjälte!
Tack ska du ha!
-"Javisst!"
-"Mmm, min mamma!" viskar han fram medan hans små fyraåriga händer klappar mina axlar. Hans kind mot min. Hans andedräkt i min. Värmen formligen väller fram ur mitt innersta.
Efter en liten stund har vi tydligen kramats och pussats färdigt. Han föser mig åt sidan. Tittar mig i ögonen och säger sakligt
-"Tack ska du ha!"
Tack ska DU ha Mitt Barn. Tack...vem vore jag utan Dig?
-Men jag går ju på Stadshagen ju!
Det var bara pang på rakt in i möten och en massa annat. Har rensat ut gamla papper och grejer också. Tiden bara sprang iväg. Timmar jag normalt tyckt sniglat sig fram var plötsligt borta!
Konstigt hur man uppskattar saker beroende på vad man har för referenser. Vi åt lunch på en inte så fin restaurang idag. Det är lite halvskitigt och maten är väl inte toppen - men jag njöt av varje sekund! Att bara få sitta där i vuxet sällskap och äta helt i min egen takt utan att behöva hoppa upp och rädda något barn som illtjuter - bara DET gjorde hela lunchen!
Sedan kom jag hem till två glada barn. Neo ville direkt börja träna. Han verkar se mig som någon sorts träningscoach. På med ortoser och skor och in i hörnet. Där stod han själv och fipplade med leksaker. Framför sig hade han en liten stol att hålla i - om ifall att liksom. Jag fick inte vara brevid.
-"Jag kan stå här själv!" meddelade han och jag fick vackert pysa iväg ett par meter.
Sedan hörde jag en liten glad röst som sa
-"Jag sitter här nere, mamma!"
När jag kom fram till hörnet där han nyss stått satt ungen på huk bakom stolen och hämtade leksaker. Sedan ställde han sig upp igen bara sådär! Han höll på så ett tag tills han inte orkade längre. Upp och ner. Upp och ner. Vet sjuttsingen inte vad han har ätit ungen, som gör att han plötsligt fixar en massa saker han inte skall kunna?
-"Men gud vad duktig du är!" sa jag ärligt till honom
Han strålade som en sol och svarade
-"Ja, men jag går ju på Statshagen ju!"
Stadshagen är ett specialdagis där Neo gått torsdagar och fredagar under en termin. Där tränas det flitigt tydligen, för jag har inte sett maken till utveckling! Ni är toppen "Statsis". Kolla in killen...
Nu väntar framtiden...
Nu är det ju så att Neo korsar benen när han går, så jag hasade efter med en fot mellan hans ben när han gick, men gick och höll i sig - det gjorde han alldeles själv! Ha!
Naturligtvis hade jag inte kameran i närheten. Inte ens mobilen. När jag väl fick tag i den hade Mika smitit och Neo var lite trött och började vissna. Men jag fick iallafall den här bilden. Jag stödjer hans höft för han började bli lite vinglig.
Men det syns iallafall att han är på väg att lyfta högerfoten. Envis som en liten gris ville han fortsätta. Jag är inte den som är den, så vi fortsatte ett litet tag till. Fast nu fick jag hålla i handtaget över hans händer så att han kände att jag var med. Samt en fot mellan hans ben. Där gick han, visserligen sakta och kanske inte helt kontrollerat men ändå...och jag skuttade efter på ett ben hållandes i handtaget. Det skulle man haft på film!
Vi har dessutom hunnit med att åka snowracer. Det är ju buskul. Jag tryckte helt sonika på båda ungarna på racern och drog iväg. Neo håller i sig för glatta livet och Mika skiner som en sol!
Ett par varv i backen - som tack och lov var upplyst eftersom solen hade gått ner. Sedan bar det av till affären. Turligt nog skulle jag bara ha lite välling....vagnen blev helt proppfull av barn nämligen!
En mysig söndag med stora framsteg. Precis vad jag behövde sista dagen någonsin som barnledig! Imorgon börjar jag jobba igen...inte utan att det är lite nervöst. Jag ser fram emot det faktiskt, även om det är lite vemodigt att den här bäbistiden är förbi. Den allra sista bäbistiden i mitt liv! Nu väntar framtiden på mig...på oss.
Se upp, för här kommer vi!
Con te partirooooo....
Med full hals sjunger han
-"Con te partirooooo"....
Övriga rader använder han en egen variant av italienska. Han är 4 år och älskar Bocceli. Mitt hjärta fylls till bredden av stolthet och han - han har inga betänkligheter om hur det låter. Med liv och lust sjunger han med i denna svåra låt och han bara njuter!
Njuter av dansen, närheten och musiken och mitt hjärta svämmar över av kärlek!
Mitt Barn - du är helt obetalbar. Måtte du få behålla din fina personlighet. Sådana här minnen bevarar jag i djupet av mitt innersta. I finskåpet som jag ibland behöver öppna för att finna något som gör mig lycklig - uppriktigt lycklig!
Fattar ni? 5 METER!!!
Hur mycket är 5 meter? I vissa fall är det väldigt kort och i andra fall väldigt långt. Ingen skulle ju bli speciellt imponerad om man meddelade att man lyckats kasta diskus 5 meter! Men om man istället sa att man hade hoppat 5 meter rakt upp i luften utan ansats - ja då har det skett ett under....och det är precis vad som har hänt idag!
För ungefär 5 meter var sträckan som Neo gick själv och puttade en lära-gå-vagn framför sig med sin syster i! Han höll i sig helt själv. Jag höll i hans fötter för att han inte skulle korsa benen, men gick - det gjorde han för helt egen maskin!
Fattar ni!? 5 METER!!!
Sen blev han trött och ville att Mika skulle skjutsa honom istället. Inga problem. Hon ställde villigt upp. Och jag stod brevid och torkade en stolt tår i ögonvrån....5 meter....sniff....
Här är de
Vilken straffskala gäller om man stryper en läkare?
Igår, fredag, var vi på specialdagiset jag och Neo. Tror att jag skall döpa om det till Boot Camp! Snacka om att det tränas där. Varenda liten lek är utformad efter vad som behöver tränas. Barnen har ju inte en susning om att de tränar - de leker.
Hur som helst lyckades vi hitta en rullator som Neo testade. Tadaa - han kan visst gå! Inte felfritt. Inte helt kontrollerat men vad tusan - han tar sig fram för egen maskin! Allt som behövs är att han kan hänga på den i och med att han saknar armstyrkan samt att det sitter en bendelare som gör att han inte korsar benen. Sen bär det av! Swosch...och inte bara några ynka steg utan i full sprutt tar han hela korridoren.
En sådan skall vi önska oss hem tror jag, för då kan vi träna så att han kan gå med den så pass bra att han kan sitta på en riktig stol i skolan. Så som han önskar. Delmål 1 är inom räckhåll redan nu, och vi har två år på oss att finslipa. Det här kommer att gå bra.
Jag skulle vilja ta den där doktorn som dömde ut Neo totalt och visa honom hur fel han hade. Han kanske skulle ta och vara på det här specialdagiset några veckor så skulle han lära sig något. Dels om CP skador - vilka fantastiska utvecklingsmöjligheter dessa barn har bara man tror på dem och låter dem träna. Dels om hur man värderar människoliv.
Hade jag vetat då vad jag vet idag hade mycket sorg och många tårar sparats! Hade jag vetat då vad jag vet idag hade jag förmodligen strypt en läkare. Någon som vet vad straffskalan är om man stryper en läkare som sågar ens nyfödda bäbis? Måste vara ganska överkomligt....
Nåja, här fuskar vi lite Neo och jag. Meningen var att han skulle hålla i burken med ena handen och måla med den andra men....vi samarbetade istället. Han tyckte det var så mysigt.
-"Vilka vackra färger" sa lilla farbror Neo och målade glatt vidare på sin "ljuslyckta"...
Kompisar...vilket fint ord!
Idag hade Neo fått ett litet omsorgsfullt inslaget paket med texten " Till Neo från Maja". Ett vackert litet grått presentsnöre prydde utsidan med små slingringa knorrar längst ut. I paketet? En teckning av en kompis! Bilden behöver ingen förklaring. Den visar på sitt eget vis vilka känslor som ligger bakom den. I sitt enkla språk visar den allt vad vänskap är...
Mitt mammahjärta tog ett extra litet glädjeskutt! Bilden visar dessutom två glada barn som håller varandra i handen. Den med långt hår är Maja. Söta Maja som går på andra avdelningen och som alltså tagit Neo under sina barnavingar. Den lilla glada figuren som är brevid Maja är med andra ord Neo. Med ett stort leende mitt i ansiktet.
Och ser ni en annan sak? De är helt lika dana. Ingen rullstol. Inga annorlunda ben eller någonting annat. Bara helt lika....
Om Neo blev glad över teckningen, vilket han blev, så är det ingenting mot vad jag blev! Mitt Barn har en kompis som ser på honom som vilket annat barn som helst. De är kompisar.....
Kompisar.....vilket fint ord!
Myyyysss...
Nu fick jag inte bilden då Mika satte sig på Kevins huvud! Hon är så mild i sina kramar ibland. Här har hon avancerat till armen iallafall. Bara att få sitta/ligga nära sina bröder räcker gott. Myyyyyyssss!
Samma son gjorde mig rörd och stolt över kommentaren under "Fel Person". Tack, Kevin - tack!
-Mmm, min bäbis!
Hade det funnits ljud till hade ni hört
-"Mmm, min bäbis!"
En främlig SÅG mig...tänk...han SÅG mig...
Jag måste säga att jag är positivit överraskad - av taxin som hämtar Neo till specialdagiset varje torsdag! Trodde aldrig att jag skulle säga det efter alla jäkla turer som vi haft med taxiresor till simningen. Ja, ni som varit med tidigare vet. Ni andra kan ju kolla kategori "sjukresor"...
Det är en och samma taxi hela tiden. Otroligt. Bilbarnstolen (bakåtvänd) sitter i och det är bara att montera i barnet. Den här chauffören hade till och med SETT mig. Vad jag menar med det? Jo, han hade pratat med specialdagiset om att han mött en mamma med en barnvagn i ena handen och en rullstol i andra handen. Släpandes som en galen. Hans fråga var därför om han inte istället kunde hämta Neo hemma!
Jag har inte vågat fråga på dagis än om det skulle vara möjligt att få resursen att ta sig hem till oss för taxiresa till specialdagiset på torsdagar, istället för att jag skall släpa ihjäl mig. Men det var inte själva grejen. Grejen var att en vilt främmande människa talat med en annan (inte lika) främmande människa om hur han SETT hur jag slet. Bara det gjorde att hjärtat värmdes lite och jag orkade lite till den dagen. Efter att några tacksamma tårar trillat ner för kinden. Tack.
Imorse var det dags igen. Taxin går klockan 8.00 från dagiset så det vill till att vi är där i tid - och det är just det som är gjejen! I morse hann jag varken duscha eller klä på Mika. Hon hade pyamas under vinteroverallen. Och regnskydd för det snö/regnade så klart. Därför kunde jag också klämma på mig en mössa som dolde min snygga icke-frisyr också! Bra. Ner med Neo i rullen och SPRING.
Måste minnas att tala om för honom när det kommer höga trotoarkanter så han är beredd. Tänk dig själv att bli skjutsat i en rullstol av någon som springer och det hoppar över kanter hit och dit. Folk tror inte jag är klok när jag varannan sekund säger
-"Nu kommer det en kant Neo, är du beredd!"
Han hinner aldrig svara utan skuttar bara med över stock och sten. Men han är van. Vi kom iallafall i tid. Nu när jag och Mika kommit hem igen skall jag äta frukost om det går och sedan ta en dusch. Skruttan är snorig och har vaknat varannan timme hela natten.
Neo har också vaknat och drömt. Kanske hänger ihop med sprutan? Jag är allt annat än pigg men vad tusan...någongång under dagen skall hon väl sova och då kanske jag kan passa på lite själv också.
Måste komma ihåg att köpa en liten blomma eller nåt till taxichaffisen inför julen. Bara för att han SÅG mig. Det var värt så himla mycket. Den lilla gesten glömmer jag aldrig.
-Mamma, är det en annan dag idag?
Till Neos stora lycka har min bror en stooooor svart Chrysler! Bäst av allt var att man kan öppna och stänga dörrarna genom att trycka på en knapp. Helt i Neos smak! Nu har Neo konstaterat att han skall äta mycket mat så att han blir lika stor som "Pappa-Peter" (min bror), för då skall han skaffa en Chrysler!
När Peter lämnade av oss hemma igen lovade han att komma tillbaka en annan dag och hälsa på. I morse vaknade Neo med orden
-"Mamma, är det en annan dag idag?"
Innan jag ens hann svara kom nästa grej
-"Jag vill till Pappa-Peters hus. Jag älskar honom!"
Vad svarar man på det? Jag fick vackert tala om att en annan dag dröjer lite innan den kommer och att Peter också älskar lille Neo. Så klart att han ville till Peter igen. De har myst i soffan, kollat TV, sovit middag, tagit promenader med Wall-E och lekt massor. Vi hittade till och med en anpassad lekplats där Neo körde tåg för fulla muggar!
För första gången i sitt lilla liv Neo kunde leka som andra barn på en lekplats! Han var så glad och höll på att skratta öronen av sig under leken. DET om nåt värmer ett mammahjärta!
Den andra lilla huliganen har också haft fullt upp. Broderns familj har nämligen en katt - som jag antar är väldigt glad över att vi äntligen åkte hem...
Mika förföljde den här stackars katten. Han fick till och med banta hela dagarna för att Mika snodde hans mat om den stod på golvet! Stackars missen. Inte ens sin egen dörr fick han ha i fred...
Mobilbilder blir inte så bra, men vad tusan. Ungarna har haft värsta semesterveckan. Nu antar jag att värdparet somnar ovaggade ett antal kvällar framöver och uppskattar att gäster ibland åker hem....
Även om det är mysigt och spännande att vara borta så är hemma ändå ganska bra. Mika somnade bums när hon kom ner i sin säng och sov utan att säga halv sju till klockan 9.30 imorse. En trött liten kattjagare!
Peter - min bror - jag är extremt tacksam för att vi fick komma och bo hos er. Jag är också väldigt tacksam för all hjälp ni gav mig med barnen. Tänk att det måste till en värsta sortens kris innan man fattar att familjen är viktig. Från och med nu skall ni vara en naturlig del av vår vardag! Åter igen - Tack!
