Badringar = värsta lottovinsten!
Fram tills idag har jag inte kunnat åka till stranden själv med barnen för att jag inte har hittat lösningen på hur det skall gå till. Till stranden kommer jag, inga problem, men hur badar man ensam med två barn som inte kan simma och varav den ena inte kan gå själv? Kan inte gärna ha ett barn under varje arm i vattnet. Blir lite jobbigt när jag måste välja vem jag skall rädda om det skiter sig, alltså har jag låtit bli och fnulat på hur jag skall lösa det.
Idag kom jag på det!
Två badringar som är som små båtar kan man säga. I varje badring finns ett par "byxor" som gör att man inte kan åka rakt igenom. En unge i varje, så var saken löst. Mika fick gå själv med sin badring på sig. Jag hade Neo på armen och en badring i handen. Ner med ringen i vattnet. Pytsa i Neo i den. Lyfta i Mika med sin ring runt magen. Voila! Hela familjen badar - och det helt utan att vi behövde hjälp!
Plötsligen kan också vi åka och bada som vilken familj som helst. Det var två glada barn som flöt omkring bekymmerslöst i poolen, med en triumferande morsa guppandes bredvid. Ha - ingenting är omöjligt, det omöjliga tar bara lite längre tid!
Man kan tycka att det är en lite bisak, men för oss har det varit en stor grej i och med att vi inte har någon uteplats där jag kan ha en liten uppblåsbar pool för barnen att svalka sig i vackra sommardagar. Bor man högst upp i en lägenhet blir det därför väldigt värdefullt att kunna åka och bada. Hittills har vi inte kunnat det utan att någon åker med oss. Att vara tvungen att säga till barnen att vi inte kan åka och bada just idag fast att det är 30 grader varmt känns grymt.
Men nu har vi alltså vunnit ett stycke frihet till tack vare två brillianta badringar! Nu kan vi också åka och bada. Sommarlov på riktigt. Det är som värsta lottovinsten!
Säljs på ToysRus om någon är sugen. Finns säkert på Babyland eller liknande också.
Avslutningsmiddag på dagis - i klass med Nobelmiddagen!
På fina middagar har man vit skjorta och slips. Skitsamma om alla andra kommer i mysbrallor och tröja. De har bara inte fattat vikten av kvällens event, samt saknar vett och etikett när det kommer till klädval - enligt Neo. Här är resultatet.
När jag tittar på den här lilla killen fylls jag av en stolthet. Han har blivit så stor och han har så fina värderingar - utan att jag behövt göra just nåt. Trots sitt utgångsläge, eller kanske just därför. Han är verkligen en gåva rakt ovanfrån. Tack, snälla Du som sände honom till mig - TACK!
Man kan vara glad i skjorta också, trots kvällens alvarliga tema - avslutning på dagis, i klass med Nobelmiddagen. Mikisen ville också vara med på bild så klart. Båda mina småtroll.
Idag var en magisk dag!
Om man är rädd för lite extra jobb skall man inte åka båt med barn som åker rullstol! Nu är jag inte rädd för lite extra jobb, så idag har vi med andra ord åkt båt. Inte en vaxholmsbåt eller färja utan en cool motorbåt. De är inte ett dugg handikappanpassade men det struntade vi högaktningsfullt i!
Vi korvad ned alla ungar (4) st i båten och fräste iväg. Solen sken och det var en helt fantastisk dag. Neo njöt i fulla drag och ville helst av allt stanna kvar där i evighet.
-"Mamma, kan man sova i den här båten?"
-"Ja, man kan sova nere i hytten, är du trött eller?"
-"Nej, jag vill bo på den här båten för alltid!"
Han såg så nöjd och harmonisk ut där han satt och tittade på vattnet, vågorna och kände farten. När jag betraktade honom infann sig ett lugn inombords. Där satt han, min lilla hjälte, och bara sög i sig av känslan av att vara på "havet" (hans egna ord...idag räknas Mälaren som hav). Åt helsike med rullstolen, den behövs ändå inte ombord på en cool motorbåt!
Mika var lite rädd i början, men det släppte snabbt. Och faktiskt satt hon ganska stilla och DET händer typ aldrig. Kanske skulle investera i en båt bara därför! Mellan varven känns det som att en investering i den storleksordningen är en fis i rymden - BARA UNGEN SATT STILL! 
Neo summerade dagen väldigt väl innan han somnade
-"Mamma, idag var en magisk dag!"
Återigen - Yippie Kay Yay, Motherfucker!
Fattar ni? Han tar tag i bordet och ställer sig upp! Lilla Gubben, nu tusan hakar är du på G. Bara du själv sätter gränser OCH förflyttar dem.
Återigen kära läkare - Yippie Kay yay, motherfucker!
Helt utan ett enda ord
Den här bilden tog jag på dagis idag när jag lämnade. Jag skulle kunna göra en plansch av den och tapetsera hela lägenheten med. Inte för att den är av så hög kvalitét, utan för allt den säger. Helt utan ett enda ord. Neo och hans bästa kompis...
Alla dinosaurer: PASSA ER!
Pluttan - du är mitt hjärta....fast att du pekar på dörren och säger "UT" till mig när du ska klä på dig pyamasen. Du är ändå min älva, med mat i ansiktet och napp som tillbehör.
Min enda prinsessa!
Neo konstaterade att det var alla hjärtans dag genom att tala om för mig att
-"Idag skall jag ta hand om ditt hjärta om du tar hand om mitt".
-"Absolut Älskling! Varje dag".
-"Du får inte ge det till en dinosaur...."
-"Ingen dinosaur i hela världen kommer att få ditt hjärta, för det är mitt. Bara mitt!"
-"Vad ska vi äta idag...?"
Så var diskussionen förbi och jag hade fått uppdraget att vårdaa hans hjärta. Det tänker jag vakta med mitt liv. Alla dinosaurer: PASSA ER!
Vi har flyttat en hel bergskedja!
Vi har åkt skidor och det gick alldeles utmärkt! Vi har till och med åkt plopp-lift!
Alltså, jag är van vid att folk glor på oss, men idag tog nog priset. Blickarna vi fick när vi klev/rullade in på skiduthyrningen var helt obetalbara. Och jag bara spelade totalblåst. Vaddå, hyr man inte skidor här?
Jag talade om vad vi skulle ha och jag fick bara en enda motfråga:
-"Skall han ha hjälm?"
Inombords höll jag på att garva läppen av mig. Vilken jäkla fråga. Inte "Är du säker på att ni skall åka skidor?" utan "Skall han ha hjälm?". Klart som tusan ungen skall ha hjälm, eller kan det inte bli värre än vad det redan är menar de?
-"Ja, tack, hjälm men inga stavar".
Jag satte på Neo pjäxorna. Ortoserna gick inte i men pjäxorna blev som sagt utmärkta ortoser i sig. På med hjälmen. Neo var hela tiden ett enda stort solsken. När vi fått alla pryttlar rullade vi ut ur uthyrningen och då kom nästa blickregn. Folk tisslade och tasslade och glodde som om vi verkligen kom från en helt annan planet. Glo ni, tänkte jag. Det är ingenting mot vad ni kommer att göra om en liten stund!
Neo fick byta plats från rullen till medhavda pulkan tillsammans med sina små skidor. Vi parkerade rullen vid shoppen och promenerade bort till barnbacken. Nu var det inte lika tydligt längre att det var något ovanligt med barnet i pulkan. Vi hade ju inte rullen med oss. Men väl en svans av folk som bara var tvugna att se spektaklet. Hur folk kan tro att vi på allvar inte ser att en helt skock följer efter oss, det tycker jag är ganska roligt.
När vi kom fram till barnbacken satte jag på oss skidorna och åkte med Neo mellan mina ben ned mot liften. Det var inga som helst problem och Neo bara skrattade.
Liftkön var inte jättekul för den gick inte så fort, men vi stod/hängde där så gott vi kunde. Sedan var det vår tur. Jag tänkte att nu kommer själva provet. Bära eller brista? Det här kan gå hur som helst. Antingen får publiken som samlats vid backens slut exakt vad de förväntat sig, eller så kommer vi att skriva historia.
Vi skrev historia! Neo stod mot ett av mina ben, med en av mina skidor mellan sina. Jag fick en plopp i rumpan och sedan bar det av - utan ett enda problem. Han stod där som att han aldrig gjort annat än åkt l!ift!
-"Jag visste det Neo, vi kan det här! Kolla, du åker lift!"
-"Mamma, det här var urcool"...säger han om liften.
Vänta bara grabben, vänta bara...
Vi kom av längst upp. Bara toppen är god nog. Ned med glasögonen, ett fast tag om barnet som varken kan stå eller gå...och iväg. Men åka skidor, DET kan han!
Vi svischade vant ned för pisten, förbi alla plogande småknattar och rädda tanter. Vi svängde hit och dit utan problem. Neo skrattade hela vägen och skrek
-"Åh, vad häftigt!
Längst ned i backen gled vi snabbt och snyggt förbi skaran som glodde på någonting de inte trodde var möjligt. Åkte barnet de just sett i en rullstol skidor mellan sin mammas ben? Jajamensan, det var EXAKT det han gjorde.
Vi åkte i drygt en timme, sedan vilade vi lite. Nu var vi precis som alla de andra i backen. Förutom att jag var den enda som inte stod och tjatade på mitt barn om att det skulle försöka ta bara ett enda litet steg till..det låg ungar kors och tvärs som inte orkade röra sig ur fläcken.
Neo var hur glad som helst men benen var helt slut. Fanns liksom inget stå kvar i dem. En välbehövlig paus var vi väl värda.
Dagen idag har varit helt fantastisk. Känslan av att åka lift som alla andra. Känslan när vi åkte ned för backen. Lyckan i Neo. Lyckan i mig. Doften av snö. Ingen kunde se att det var någonting annorlunda när vi kom farandes. Ingen i hela världen, kan jag lova, hade ens kunnat gissa att den här lilla killen åker rullstol, när han inte åker skidor - ingen. Han var ett barn bland andra barn. Jag var en mamma bland andra mammor.
Enda skillnaden var att vi just gjort någonting omöjligt -igen! Framgångslycka!
Sedan var det dags igen. Vi skulle lämna tillbaka skídorna. Där kom jag med pulkan bakom mig med ett barn och barnskidor i. Inget konstigt med det. Men när jag tog fram rullen, lyfte upp Neo med pjäxor och satte honom i den, då höll iallafall en mamma på att trilla i backen. Hon brydde sig inte ens om att dölja sitt gloende.
-"Hej" sa jag och hon höll på att dö - minst! Jag hade lika gärna kunnat säga "BU!".
Vi rullade in på återlämningen och det blev helt tyst. Cirka 8 par ögon stirrade på oss och där stod vi med leenden från öra till öra. Ingenting, inte ens 8 stirrande människor, kunde ändra på faktumet att vi just åkt skidor.
-"Vi vill lämna tillbaka våra skidor och pjäxor" sa jag
-"Har ni hyrt dem här?" undrade någon av de 8 ögonparen.
-"Nä, vi snodde dem och nu vill jag lämna tillbaka dem. Kolla hur det gick! Ungen åker rullstol"!
Det sa jag inte men jag tänkte. Istället svarade jag.
-"Ja, vi hyrde dem här för ca 3 timmar sedan och nu är vi nöjda. Nu vill vi åka hem. Vill ni ha tillbaka grejorna eller?"
Egentligen skulle jag ha sålt biljetter till barnbacken. Då hade vi tjänat en rejäl hacka samtidigt som folk hade fått sätta sina begränsade tankar åt sidan en stund. En win-win situation helt enkelt.
Idag har vi inte bara försatt ett berg - vi har flyttat en hel bergskedja.
Yippie kay yay, motherf....er!
Sedan har det pågått ett projekt under hösten - en skolmognadsutredning. Låter ju helt befängt att börja göra en sådan på en kille som inte ens hade fyllt 5 när den drogs igång, men nu är det ju så att man skall söka till 6-års verksamhet i jan - feb. Det är nu. Nu är han visserligen 5 år, precis på håret, men ändå. För det är ju till hösten han skall börja, även om han kommer att vara 5,5 år då. Och som grädde på moset 3 månader för tidigt född.
Målet har varit att utreda om han är redo för 6 årsverksamhet till hösten, eller om vi skulle skjuta på det 1 år till. Idag fick jag svaret:
Han är redo!
Inte helt otippat visade utredningen att talet är hans absoluta stryka. Jag har själv ett par ord jag vill tillägna någon:
Kära Herr Doktor,
om jag hade vetat att dina ord skulle vara så förödande och felaktiga den där dagen för lite drygt 5 år sedan, hade jag högaktligen bett dig fara åt helvete. Ursäkta ordvalet, men precis så är det. Om du idag kunde se den lilla killen som du totalt dömde ut skulle du skämmas. Förundras och skämmas. Och förmodligen göra ett par omvärderingar. Hoppas jag.
Han som inte skulle kunna äta själv, inte kunna lära sig saker, inte tala, inte bli torr, förmodligen ha begränsad möjlighet till ett liv vi kallar någorlunda normalt - han, precis han har idag åkt skridskor med sitt helt vanliga dagis. HAN, precis han, har idag vid 5 års ålder fått veta att han är skolmogen.
Om du bara visste hur fel du hade. Om du bara visste hur begränsad du var i ditt sinne när du gav beskedet. Hur många föräldrar har följt spelreglerna som följt dina ord? Hur många barn har du satt begränsningar för genom att så totalt sakna förmågan att förmedla hopp? Hur många föräldrars själar har du sänkt ned i den svarta avgrunden utan livlina? Va? Hur många?
Det är inte tack vare dig vi har kommit dit vi är idag. Det är tack vare Mitt Barn. Det är tack vare att jag valt att lyssna på honom istället för dig, som han idag gör saker han enligt dig aldrig skulle kunna.
Jag är så enormt stolt över honom. Stolt och glad. Nu ligger framtiden som en räkmacka framför oss. Visst, vi får kämpa men det är det lätt värt. Vårt kämpande har tagit oss hit och vi är långt ifrån färdiga! Bara vänta och se, bara vänta....
Yippie kay yay, motherf...er!
Min hjälte fyller 5 år!
Nu har dagen äntligen kommit! Lilla skruttisen blir 5 år....och jag kan andas ut och vet att det tar minst 1 år tills att oron återigen river stora sår under huden på mig.
GRATTIS PÅ 5 ÅRS DAGEN, NEO!
Att stå i en hiss
Neo stod som en glad liten helt vanlig kille i hisshörnet och tyckte att det var hur kul som helst att åka hiss utan rullstol. För honom är det jättestort - att kunna stå i en hiss och åka själv.
-"Mamma, kolla - jag åker hiss själv!"
-"Det kan du ge dig på att du gör!"
Mika blev så glad också att hon stod brevid honom och höll honom i handen. Två glada barn i en hiss, samt en mamma och en pulka med ratt. Just då var det helt OK med vinter och snö!
Coolast i stan, grabben!
Första gången det kom små snöflingor nedsinglades från himlen spred sig ett litet fniss i mitt hjärta. Jag blev så där fånigt glad av ingenting. Som ett barn. De flingorna försvann lika fort som de dök upp.
Nästa gång det begav sig, häromdagen ni vet när den första snön drabbade oss med trafikkaos och det gamla vanliga som följd, då blev jag inte lika glad måste jag erkänna. Varför? Jo, för att då stod jag där med en liten kille i elrulle som inte kom någonstans!
Jag fick putta 80 kg Wall-E upp för backen på dagis, och den är inte så vidare brant. Från garaget till dörren fick jag också skjuta på här och var för att hjulen spårade fast i snön och kom inte loss. Visserligen vet jag ju att snö + elrullstol = @#&[email protected] att det var så här jävligt hade jag glömt.
Sedan slog det mig att däcken som sitter på Wall-E förmodligen slitits en del sedan förra vintern. Kanske kunde det tänkas finnas vinterdäck? Det är ju ändå så att vi bor i ett land som inte har sommar hela tiden direkt. Nog skulle det väl vara så att de som tillverkar de här små rullstolarna har tänkt på det och sett till att det finns vinterdäck? Nepp. Så var det inte.
Det visade sig att det finns till större modeller, men elrullar till små barn har inte den finessen. Nähä. Varför inte det då? Hur gör barn som kör elrullstol på vintern då? Finns det ett gäng vältränade föräldrar som puttar elrullar genom snöhelvetet år ut och år in? På den frågan kan jag svara: Japp, det finns det.
Men jag gav mig inte. Tänker inte ha en tvååring under armen och 80 kg elrullstol i den andra en hel vinter. Inte en gång till! Så föll det sig så att vi ändå skulle till hjälpmedelscentralen och då passade vi på att be dem kolla om det inte fanns ett par nyare däck iallafall som vi kunde få istället för att åka bananskal fram till mars - april. Det känns inte helt säkert att stå mitt i en vägbana och hoppas att vi hinner över vägen innan en bil kommer och kör över oss bara för att vi inte kommer någonstans. I det perspektivet handlar det om säkerhet. Hade de inte med den parametern när de tillverkade minielrullar?
De tog med sig Wall-E ned till verkstaden för att se vad de kunde göra, medan vi gjorde det vi var där för att göra. Prova ut en rollator. Tillslut kom teknikern upp med Wall-E igen - iförd nya däck! Inte vinterdäck förvisso, men ändå nya däck!
När jag såg dem insåg jag hur slitna de gamla varit. De här hade ju spår! Glad i hågen åkte vi därifrån. Gud vad skönt, nu skulle jag slippa putta ungen genom snöslabb och is. Sedan smälte snön och jag vet fortfarande inte om de här funkar bättre! Men jag tror absolut det. Tack snälla hjälpmedelscentralen för att vi fick nya "fötter" till Wall-E.
En direkt bieffekt av de nya däcken var att Wall-E fick ett mycket bättre grepp även i asfalten. Neo hittade en liten fläck snö som han skulle testa de nya däcken i - han tog rejält med fart och vet ni vad som hände? Ungen for ur snöfläcken med värsta bredsladden! Han skulle bara svänga ut ur snön och i den tvära svängen kom han i fullt racerbilsmanér med gnissel och allt.
-"Mamma såg du! Jag sladdar!"
Han for som en pil tillbaka över snöfläcken för att göra om hela proceduren. Ingen sladd. Han fick inte till det igen, men var ändå så där glad som bara en liten kille kan vara över att kunna sladda. Med glitter i ögonen tittade han på mig och sa:
-"Mamma, nu är jag rätt cool, va?"
-"Coolast i stan, grabben! Absolut coolast i stan", sa jag och torkade en liten tår i ögonvrån.
2 meter, minst!!!
NEO
Borde skicka teckningen (som förresten var en bil såklart!) till doktorerna som dömde ut honom. Han är CP skadad, snart 5 år och han kan skriva sitt namn. HA!
Normalt sett är jag 161,5 cm - idag är jag 2 meter....minst!
Mytube
-"Mamma, min mapp?"
Jag lyfte upp det lilla nystanet som hade håret åt alla håll. Nappjakt. Rotade runt i sängen. Borta. Tacka sjuttsingen för att nystanet var ledset!
Neo satt i soffan och kollade morgon TV. Han såg också nystanet. Då startade storebrorshjärtat som vill att hans lilla bäbis (som hon fortfarande är i hans ögon) inte skall vara ledsen.
-"Mamma, min napp ligger på bordet här. Jag behöver inte den. Hon kan ta den om hon vill..."
Nystanet fick den efterlängtade nappen och kröp ihop brevid sin bror.
-"Tack..." sa hon och kurade ihop sig brevid honom under filten.
Om jag ändå hade haft en kamera som filmat den här soffhörnan där de satt. Storebrorsan som värnar om sin lillasyster. Istället har jag filmen i mitt interna arkiv. På Mytube....
-Hur sover hästar?
Idag har Neo hittat sitt rätta element. Han har varit och ridit. Med motsträviga ben, som egentligen inte alls vill spreta så som behövs för att rida, satt han där på hästryggen med benen så mycket isär han bara kunde och sjöng.
-"Jag rider häst. Oh yeah, oh yeah. Det är så varmt. Här sitter jag. Tralalalalaaaa."
Vad hästen tyckte om sången framgick inte, men det verkar ha varit en härdad kuse. Barnen fick borsta pälsen och pilla på hovarna medan hon mumsade hö. Kelly är namnet på världens bästa häst - enligt Neo. Jag håller med. Hon är svart och har stora mörka ögon. Kärlek vid första ögonkastet.
När vi stod där brevid hästen innan han skulle sitta upp på den, klappade han försiktigt på mulen. Kelly var supernyfiken på vad det var för en figur som satt där i en konstig manick.
-"Mamma, titta vad hon är söt! Hon tittar på mig. Får man pussa hästar?" undrade han
Innan jag hann säga "nepp, man pussar inte hästar" hade hästen pussat honom! En stor mule med två svarta ögon stirrade in i två blå ögon, och så sniffade hon på honom mitt i ansiktet så han blev alldeles blöt. Av hästsnor! Han var lika glad för det.
Neo vågade sig till och med på att trava. För säkerhetsskull hade vi hela styrkan runt hästen. En som ledde hästen. En som höll i Neo på höger sida och en som höll i honom på vänster sida. Vi var åtminstone en för mycket. Det visade sig att vi bara behövde hålla ett stadigt tag i tröjan och dra rumpan mot hästryggen så att han inte gled av, resten skötte han själv.
Visst, det skumpade och inälvorna satt säkert inte där de satt när vi klev in i stallet, men vad tusan...Neo ville trava och tyckte att det var buskul, så då var det väl bara att kuta på då. När frågan kom om de ville trava mer var Neo inte sen att vara med på noterna.
Det var jobbigt för honom och han var trött när det var klart, men ändå sa han att han tänkte rida hela dagen och hela natten. Blev ganska sur när jag sade att det var fler barn som ville rida. Va?! På hans häst!?
Neo har lagt alla bilar på hyllan. Efter dagens möte är han en hästkille. Får se hur länge det håller i sig. Kanske ända till imorgon när han vaknar med träningsverk! =))
När jag sa godnatt till honom svarade han
-"Hur sover hästar?"
-"Som du....med stängda ögon!"
Annan, väldigt lik häst. Snodd på nätet.
10 plus, minst!
Idag gjorde vi en upptäckt som inte gick av för hackor! 5 minuters promenad från oss ligger en skola/förskola. Har gått förbi där många gånger och liksom anat att det fanns någonting roligt bakom byggnaderna - och det fanns det!
Små lekhus, som Neo kunde åka in i med Wall-E. Där inne fanns hyllor och fönster. Perfekt för att leka affär. Jag har idag köpt en dinosaur samt en gul bil. Kostade 3 pinnar!
Lite längre in fanns en dagisgård - med en väg på!
Med en korsning och....
...3 parkeringsplatser!!!
Och inte nog med det. Ännu längre in fanns det en grymt stor lekställning. I två plan. För att nå det övre måste man nog gå babian-kursen
men den undre....
...kunde Neo köra Wall-E på! Hur häftigt som helst! Det var gupp och det var knöligt och det var rassliga pinnar att köra över. Någon har tänkt till här. Dessutom fanns det ramper till varenda dörr på hela bygget. Och inte nog med detta!
Det fanns en snurrställning som han kunde hålla i sig i också. För första gången fick jag se båda mina små barn leka tillsammans på riktigt i en lekpark. Det var inte bara Neo som var glad, kan jag säga! Vi var ett helt gäng glada själar i dag....iallafall 3.
Han konstaterade krasst att:
- "Jag kanske inte kan stå, men jag kan hålla i mig!"
Nu kan man ju tro att det var slut här, men icke! 
Förutom alla roliga lekställen som var tillgängliga för Neo, fanns det också otroligt stora gräsytor och många gångvägar som han bara kunde fräsa runt på bäst han ville. Kors och tvärs. Inga kanter. Inga hål. Han var mitt i himlen!
Hit skall vi komma tillbaka, det är inte svårt. Ligger ju ett stenkast ifrån oss. Den här dagen får ett plus i kanten - eller vad tusan - 10 plus, minst!
-...jag tror att jag tappar tänderna!
Egentligen skulle jag ha en liten bok att samla alla Neos reflektioner och tankar i. Den skulle bli en bästsäljare om den publicerades.
Ibland, när jag undrar om det inte finns något sätt att få honom att vara tyst för bara några futtiga minuter, åker jag på en resa i minnenas landskap. Framför mig sitter en liten kille och pladdrar på om allt mellan himmel och jord. Så långt från det scenario som målades upp för mig av läkarna för drygt 4 år sedan.
Då, när de talade om för oss att vi fått ett gravt handikappat barn, som förmodligen inte skulle klara av så mycket på egen hand - då hade jag aldrig kunnat föreställa mig den verklighet vi lever i idag. Så mycket sorg som tog sitt säte i mitt hjärta då. Sorg å Mitt Barns vägnar. Jag såg framför mig hur han skulle leva ett liv instängd i en kropp som inte följde några lagar. Hur han skulle mötas av avståndstagande och bristande respekt. Eller missriktad respekt. Få utkämpa ständiga krig. En livslång kamp.
Hur han skulle leva sitt liv i ett skuggland och behöva ständig omvårdnad. Aldrig vara en del av lek och bus med andra barn. Den sorgen är så tung att den inte går att väga. Inte i ord. Inte i värde. Att bära en sorg som rör en annan människa - ens barn - är en obeskrivlig känsla.
Från det ögonblick han kom till mig har han funnits under min hud. Liksom varit en del av mig. På något sätt har vi växt ihop så att vi andas varandras andetag. Följer varandras blodomlopp. Mellan oss finns ett band som inte går att förklara. Det bara finns där - på gott och ont.
Jag vet inte hur det kom att bli så. Alla föräldrar har starka band med sina barn. Det är inget jag ifrågasätter. Jag vet att det är så. Jag har fler barn. Det är så svårt att förklara utan att det ser ut som att jag särskiljer mina barn. Det är inte alls på det viset. Faktiskt har jag inga ord som kan förklara på ett rättvist sätt, så jag låter bli.
Så när jag står där och undrar om det inte går att få tyst på ungen i några få ögonblick slår det mig att det faktiskt är ett mirakel jag betraktar. Här om kvällen lyfte det lilla miraklet sitt ansikte mot mitt när jag bar honom till sängen och meddelade:
-"Mamma, jag tycker så mycket om dig att jag tror att jag tappar tänderna!"
Om man tappar sina tänder av den orsaken hade jag varit tandlös i snart 4 år, 7 månader, 2veckor och 9 timmar...
Klämma in en spik under sängen
- Mamma, kan du inte bara lämna mig här och åka iväg?
- Va, vad ska du göra helt ensam?
- Jag skall bara ligga under sängen...
Ett tag tänkte jag att han drabbats av någon sorts depression eller liknande. Var tvungen att fiska lite till.
- Under sängen? Vad skall du göra där?
- Jag skall bara säga "Tjillevippen!"
Då gick det upp ett Liljeholmens! Vi har precis köpt Nils Karlsson Pyssling och allt roligt händer ju när föräldrarna är på jobbet. Bara då går han ner till pysslingen som bor i råtthålet under sängen. Det ville Neo också. Men först ville han att jag skulle klämma in en spik under sängen...
Efter att vi pratat om filmen en stund tyckte han att jag skulle sitta mitt emot honom och så skulle vi sjunga en av sångerna i filmen. Han satte sig tillrätta och tog mina händer. Jag hade ingen aning om varken melodi eller text, men det hade han. Han såg mig djupt i ögonen och sjöng
-"Jag är så glad att jag har dig..."
19 år / 42 år = 45,24%
Jag har räknat ut att han hela tiden närmar sig mig i ålder. Tusan vet hur det hänger ihop men om 10 år, när han fyller 29 år, kommer han att vara 55% så gammal som jag är. När han fyller 39 år kommer han istället att vara 62% av min ålder. Ser ni mönstret?
Om man skulle roa sig med att fortsätta ekvationen känns det som att han tillsist skulle komma att vara lika gammal som jag och vid något skede gå om mig! Redan när jag är 92 år kommer han att ha kommit så långt som till 75%!
Det måste betyda att i samma takt som han bli äldre blir jag yngre...iallafall bli han äldre snabbare än vad jag blir. Haha!
Vi stannar tankebanan där, innan resonemanget faller.
Grattis på 19 års dagen, min "lilla" Pinkan! Jag är så stolt över dig. Puss, mamma.
-Du kan väl städa istället!
Det hela började i måndags, när vi var på väg till dagis och han visste att han inte skulle träffa mig på en vecka, sa han:
-"Mamma, du kan väl låta bli att sakna mig den här veckan?"
-"Hur menar du då?" frågade jag för att jag skulle veta vilket svar han ville ha
-"Jo, när man saknar någon gråter man, så du kan väl låta bli att sakna mig?"
-"Jag kan väl sakna dig utan att gråta. Går inte det bra?"
Jag såg att han inte var ett dugg nöjd med svaret. Det riktigt hördes hur han förde en inre dialog med sig själv. Som att han var tvungen att hitta ett sätt som jag, med min begränsade mamma-kompetens, kunde köpa. Nu när jag inte fattade att jag skulle låta bli att sakna honom när han inte var hos mig. Så att han kunde vara säker på att jag inte satt och grät en hel vecka. Tillslut kom den bästa lösningen han kunde tänka sig.
-"Du kan väl städa istället!"
Jag lovade dyrt och heligt att jag skulle städa som aldrig förr och inte gråta en enda tår. Bara vara lycklig med min städhink. Han tittade skeptiskt på mig. För första gången såg jag att han faktiskt räknade med att jag kanske ändå inte var helt ärlig i mitt svar. Att han liksom anade att jag KUNDE tänkas lura honom - hittills har han litat 100% på allt jag sagt. Han har blivit så stor att han räknar med möjligheten att svaret han får kanske inte är helt sant. Tillslut tittade han bort och började leka med något annat.
Så igår, när han kom hem till mig, var första frågan:
-"Har du städat riktigt noga nu?"
Jag hade iallafall bäddat sängen och faktiskt plockat iordning lite extra, så att han skulle se att jag inte "saknat honom". Två nöjda små armar kom om min hals och sedan orden:
-"Åh, min mamma!"
Ja, Mitt Barn - Åh, din mamma....Åh, Mitt Barn!
Mission Impossible!
Ibland är det så himla boostande att få höra det man redan vet om sina barn, att de är fantastiska!
Även om det i det här fallet gjorde att jag satt framför en annan människa med rörda tårar i ögonen. Egentligen borde jag inte skämmas för att jag berörs av att andra också ser Mitt Barns styrkor, men det var ändå det jag gjorde. En sorts skamsen tacksamhet. Trots det var det boostande. Med det menar jag att det gav mig energi. Glad energi. Önskar jag vore bättre på att uttrycka det i den stund det händer. Att jag blir glad i hjärtat av få höra sådant. Där och då. Om jag ändå hade förmågan att säga precis det jag tänker. Tack för att ni ser honom! Det gör mig innerligt glad och tacksam. Enklare än så kan det inte bli. Ändå så svårt.
Det som fick mina ögon att rinna över var att jag fick sagt till mig att en av Neos stora styrkor är att han har en så genuint grundmurad uppfattning om att alla människor är OK som de är. Han accepterar alla och får varenda kotte att tycka om honom - av den enkla anledningen att han tycker om dem! I hans närhet känner alla att de duger och kanske till och med är bra. Han har en så positiv inställning till allting. Det går inte att inte tycka om honom!
Det är inte många människor som har den förmågan, stor som liten. För honom är det helt naturligt att bemöta alla människor med ett leende, ett vänligt leende och låta dem hjälpa honom. Han liksom bjuder in dem genom att lita på dem till 100%. Förutsätter att alla vill honom väl. Han gör människor glada. Den förmågan kommer att ta honom långt här i livet.
Jag hoppas bara att det här kommer fortsätta att vara en av hans stora styrkor. Att det inte kommer att förvandlas till en av hans svagheter. Att han på grund av sin tillit till alla människor, känd som okänd, kommer att råka ut för svek och besvikelse. Kanske cyniskt av mig att någonstans räkna med att det kommer att finnas personer som inte låter sig svepas med av hans öppna och positiva sinne, utan istället kommer att såra honom. Att avvisa hans inbjudan.
Fast det är väl så det är att vara förälder. Viljan att försöka undanröja alla hinder genom att identifiera dem innan de är inom synhåll, så till den milda grad att man skapar faror som kanske inte finns. I ren rädsla för att de skall finnas. En mammas eviga gissel. Att vilja skydda sitt barn från smärtor och svek. För oss funkisföräldrar är den egenskapen utvecklad till en fulländad konstform.
Mission Impossible!
